Det känns bra!

Jag har kommit igång med rutinerna 

och nu flyter livet på lite bättre.

Jag har nästan inga dåliga samveten kvar,

för allt viktigt finns med på schemat.

Och är det med på schemat blir det gjort!

Promenaderna till exempel.

Sedan jag började med rutinerna har jag inte missat promenaden en enda dag.

Och de är guld värda!

Bara det att jag kommer ut är stärkande,

och träningsvärken är ett kvitto på att jag har gjort något.

Har faktiskt börjat tänka på jobbet också.

Om jag börjar lite lätt kanske jag kan börja jobba efter helgerna.

Det känns bra!

Rutiner is 'da shit'!

Just nu håller jag på att skapa rutiner i min sjukskrivna vardag.

Gå upp på fasta tider och sedan orientera mig igenom dagen 

med hjälp av rutiner för mat, promenader, vila och så vidare.

Det kan låta trist,

men oj så skönt det är att veta vad jag ska göra!

Och allt jag planerar in får mig att må bättre.

Nu är det ju första dagen, så det har väl inte blivit rutiner än,

men snart så...

Två små lucior

I år ska båda mina döttrar vara lucior, i varsitt luciatåg.

Stora tjejen ska ha sitt med skolan. 

Det blir drygt 40 barn i tåget, och deras föräldrar i publiken.

Gympasalen är bokad, och efteråt blir det fika i matsalen.

Jag har hört henne träna på alla möjliga sånger, och det bådar gott, kan jag säga.

Lillan har sitt allra första luciatåg framför sig,

och det kommer hon att genomföra i skepnad av michelin-lucia.

Vi kommer att befinna oss utomhus och overallen måste få plats under linnet.

Det positiva med utomhusläget är att luciakronan, 

som lätt glider ner runt halsen på henne,

får ett extra lager mössa som fyller upp.

Detta med luciautrustning är ett pyssel!

Lucialinnena kan man ju lägga upp och ner allteftersom de växer,

och Lillan får i år ärva storasysters gamla.

Stora tjejen får i sin tur ett nytt, så klart,

och eftersom jag har gett henne mina kortväxta gener

är hon kortare än bästa kompisen,

och fick ärva hennes gamla.

Röda band om magen ska det ju vara, så klart,

och det vi hade för ett år sedan har sedan dess tjänstgjort som hundkoppel,

så det gick inte att använda...

Alltså måste ett antal meter rött band införskaffas.

Det är mystiskt ont om rött band i handeln, 

om man inte vill köpa ett tillhörande lucialinne.

Jag var inne i ett antal olika typer av butiker,

men slutligen hittade jag två 2,5-meters förpackningar på Coop.

Och så kronan på verket,

vilket i detta fall är just en krona.

När jag hade letat i garderober och andra skrymslen

kom sambon på att den gamla gått sönder förra året,

och då mindes även jag våra livräddningsförsök med tejp...

På inköpslistan skrev vi alltså upp TVÅ luciakronor.

Och batterier.

Men nu är vi utrustade och klara!

Och jag kan knappt vänta tills det drar igång.

Först utomhus med dagis

och sedan vidare till skolan och gympasalen.

Lite stress blir det för att hinna mellan, men det ska nog gå bra!

En liten tekniker

Jag har länge sagt att Lillan, 2 år, kommer att bli tekniker när hon blir stor.

Hon gillar att pilla med saker och lista ut hur de funkar.

Igår visade hon ytterligare prov på att finmotoriken är välutvecklad,

när hon pillade isär ljusmanschetterna till elljusstaken.

Det matematiska sinnet är det inte heller något fel på, 

för beståndsdelarna sorterades mycket systematiskt:

kottarna för sig, barren för sig och kransarna i en egen grupp.

När allt var klart kom hon till mig,

meddelade att hon var klar, tog mig i handen

och ledde mig till sin arbetsplats.

Hon kan alltså redovisa sitt arbete också.

Ytterligare ett plus.

Men vi får nog jobba vidare på att sätta ihop saker igen...

Suck...

Åtta timmar Carro-tid per dag.

Det är mitt uppdrag just nu, och när det lyckas funkar det rätt bra.

Om jag får sova ut på morgonen,

om jag får dra fötterna efter mig hela dagen,

pyssla med det jag vill när jag vill

och inte har några måsten,

då funkar det att hämta barnen på eftermiddagen

och hantera situationen tills deras pappa kommer hem.

Men när jag får gå in och lägga mig hos en pigg dotter före fem på morgonen,

fixa frukost åt båda och se till att de äter,

ringa skola och dagis och tala om att de blir hemma

och sedan underhålla dem hela dagen,

då tar jag slut.

Då känns allt hopplöst igen.

Hoppas att det blir en bättre dag i morgon!



Gerillapyntaren slår till igen!

Min äldsta dotter fullkomligt älskar att pynta.
Hon kan hålla på och trixa och fixa både länge och väl
och lyckas ofta fästa pynt på de mest oväntade ställen.

Hon har ingen som helst känsla för "less is more"
utan pyntar vidare tills allt tagit slut.
Då pysslar hon ihop något eget pynt
eller flyttar runt det hon redan placerat ut.

Och att platserna tar slut är inget problem.
Man kan gärna hänga flera pynt på samma ställe,
eller till och med hänga pynt på pyntet.

I mitt tycke är stjärnorna i fönstret pynt nog i sig själva,
men se där hamnade en extra stjärna på stjärnan!

Och adventsljusstaken ska inte behöva nöja sig
med en ljusmanschett per ljus.
Nej, här hänger vi lite extra pynt!

Lampan över matbordet slår alla rekord i år.
Inte mindre än tretton polkagriskäppar av piprensare
(I olika smak dessutom. Utöver de traditionella finns även päron-cola och smultron-citron)
och runt halsen på den lilla ängeln har en tomte fått sin plats.

Man vet aldrig var man kan hitta pynt i det här huset,
och att jag har hittat den perfekta platsen för något innebär inte att det får stå kvar där.

Det är en riktig liten gerillapyntare som härjar,
och det kommer jag att få lida för i januari,
när jag ska hitta alla förrymda tomtar!

Julfilosofi

Det är många som pratar om julens alla "måsten".

Man måste baka, man måste städa, man måste träffa släkten...

Personligen känner jag inte av ett enda måste när det gäller julen.

Jag har ett annat problem.

Jag har alldeles för många "vill".

Jag vill baka, jag vill göra egna julkort, jag vill göra julgodis...

Jag vill så mycket att jag inte orkar med, och då blir jag besviken för att det inte blev som jag ville.

Änglar

Min snöängel

Så här framåt jul brukar jag snöa in på änglar

(om ni ursäktar min lilla ordvits).

Den här fick vi av svärmor för många år sedan

Några hänger framme hela året, men det är runt jul jag hittar nya favoriter.

2010 års julpyssel

Just nu känns det också som att jag är omgiven av alldeles levande änglar.

Det är de som ställer upp när det känns tungt.

Årets favoritängel är i alla fall den jag gjorde på julpysslet!

 

De blev så himla vackra,

och inte var de alltför svåra att lyckas med heller!

Den bruna är min favorit,

men om du deltar i utlottningen på min trädgårdsblogg

får du själv välja vilken färg du vill vinna.

 

Julpyssel på gång!

Ojoj! I morgon ska det julpysslas här hemma!

Vännerna i den lilla, lilla trädgårdsföreningen Acchleja

(vi är bara fem medlemmar)

kommer hit för att äta gott, pyssla och sedan fika.

Jag undrar just vad jag har gett mig in på...

Nu måste jag ju laga mat!

Och baka!!!

Mitt pyssel ligger än så länge i sina påsar,

i väntan på morgondagen.

Det blev ett färdigt paket från Slöjd-detaljer i år.

Jag föll direkt för den söta ängeln i katalogen

(hoppas att min blir lika fin!)

och så är det ju så smidigt att till och med verktygen följer med!

Förra året blev det också ett paket, men då från Panduro.

Den ängeln har fått hänga i kökslampan hela året.

Hedersuppdrag för ett julpyssel, minsann!

För att årets ängel ska ha möjlighet att göra något liknande

har jag faktiskt kompletterat med tråd i en mindre julig färg än rött...

Lite julsugen...

Igår tog jag vägen förbi den härliga butiken Underbara Hem när jag åkte från jobbet.

Den ligger nära, men tyvärr åt fel håll, så det blir sällan av att svänga förbi i alla fall.

Nu hade de plockat fram hela julartilleriet, och jag lät mig översköljas.

Egentligen tycker jag att det är för tidigt, men...

Jag erkänner: jag är lite julsugen!

Det här bordet var som ett torgstånd, men istället för frukt och grönsaker

var det julkulor i olika färg och form som lockade.

Jag gillar överflödet!

 

Det blev en suddig bild med mobilkameran, men här var det flera nivåer av julfrestelser.

Olika stora glasskålar med julkulor, och skålen på fot i mitten...

Och strutarna som hänger ovanför bordet är så härligt gammaldags.

 

 

Och på tal om gammaldags...

Det här setet för pepparkaksbak, med formar och sprits för kristyren...

Ååh!

 

 

Och det fanns mer i samma stil.

Härligt retro!

Jag önskar nästan att jag var lite mer retro...

Bye bye spjälsäng!

Idag blev Lillan stor.

Spjälsängen kastades ut och en ny, fullstor säng äntrade rummet.

Det blev samma modell på säng som storasyster har,

men vi passade på att uppgradera hennes när vi ändå var i farten.

Skummadrassen byttes mot en resårmadrass, och vilken skillnad det blev!

Hon tyckte att det kändes som att hon skulle nå ända upp i taket,

men det märkte hon snart att det inte gick.

Skummadrassen flyttade in till lillasyster,

som vi gärna håller på lägre höjder ett tag till. :P

Hon är ju dessutom lite lättare, så den passar henne bättre.

Och tänk så ekonomiskt: två nya sängar till priset av en!

Som alla andra möbler skulle sängen skruvas ihop efter inköp,

och med två glada hjälpredor gick det som en dans. =)

Lillan ville visserligen helst peta med skruvmejseln i de förborrade hålen

samtidigt som hon gjorde egna ljudeffekter,

som lät förvillande likt en skruvdragare.

Stora tjejen däremot petade in träpluggar i rätt hål,

flyttade runt delarna för enklare sammansättning

och skruvade i en och annan skruv.

Vi började bygga lite för sent,

och efter de sedvanliga strulmomenten

var det en redigt trött tjej som kröp ihop i ett hörn av den gigantiska bäddytan.

Vis av erfarenheten från stora tjejens första natt i sin nya säng för fyra år sedan,

då hon hamnade på golvet,

har jag nu varit in och tryckt ner böcker mellan madrassen och ramen.

Dessa fungerar utmärkt som fallskydd,

och när det behövs har man godnattsagan lätt tillgänglig. :D

Det kan bli en bra vecka!

Står just med en ansiktsmask i ansiktet, efter att ha rengjort både tänder och ansikte enligt konstens alla regler. Man måste ju vara förberedd för veckan som kommer.

Första punkten på agendan känns lite jobbig. Det är dags för samtal med föräldrarna till "mina" barn, och hur trevliga föräldrar jag än har att göra med, är det aldrig något jag ser fram emot. Däremot känner jag mig säker på att det kommer att gå bra, men det är ju inte samma sak.
Andra punkten är inte heller så upplyftande. Tandläkarbesök med diverse reparationsarbeten. Det är inte så att jag lider av tandläkarskräck, men det är ändå inte en av mina favoritsysselsättningar. Dessutom är det rackarns dyrt.
Sedan blir det bättre! Efter jobbet i morgon är det dags för avfärd mot IKEA med en god vän. Det var väldigt länge sedan, och eftersom det är Västerås som ligger närmast, är det ett nybyggt varuhus jag ska stifta bekantskap med. =)

På tisdag är det kort dag, och för en gångs skull är det inte bråttom att hinna med maten innan vi ska till stora tjejens gympa, så vi kanske kan hitta på något kul på eftermiddagen.

Onsdagen lockar med picknick med kollegorna på kvällen.

Sedan är det helg. Långhelg. Tre kalas är inbokade, och eftersom ett av dem är i Hufvudstaden tar jag med mig familjen till min favorithandelsträdgård Zetas på väg dit. Där blir det fika i trädgårdscafét, så klart.

Nu håller jag tummarna för att allt blir som planerat, för då kan det bli en riktigt trevlig vecka!

Härlig vårpromenad

Idag hade jag en lång dag på jobbet, som avslutades med en timslång kurs som innebar en halvtimmes övertid.

På väg hem var jag härligt belyst och uppvärmd av solen, som lyckats bryta igenom den jämngrå massan som täckt himlen den senaste tiden, och jag funderade på hur jag skulle orka och hinna ta mig ut och njuta av solen innan den gick ner.

Väl hemkommen visade det sig att jag inte hade behövt oroa mig, för stora tjejen föreslog direkt att vi skulle gå ut efter maten. Jag var så klart inte sen att haka på, och lillan fick följa med i vagnen.

Vi tog den vanliga rutten: Stora tjejen genar genom skogen, medan jag kör vagnen längs vägen. Nästan framme vid bäcken sammanstrålar vi och tittar om det finns några tussilago.

Det fanns det idag. Några var mer utslagna än dessa, men det blev inga bilder på dem.

Sedan går vi på vägen över bäcken och så går hon in i skogen igen, fram till nästa väg. Därifrån går vi mestadels på vägen (hon smiter in i skogen då och då för att undersöka ett eller annat) mot vårt lilla blåsippsställe, där vi idag hittade de här skönheterna.

Därefter vänder vi på klacken och går hemåt igen.

Idag gjorde vi dock ett tillägg. Vi fortsatte vidare längs grusvägen istället för att svänga av till oss, på jakt efter tranorna som jag hört men ännu inte sett.

På den punkten fick jag tji, men det blev ändå ett riktigt äventyr.

Eller vad sägs om att hoppa fram och tillbaka över ett vattenfyllt dike (tänk dig att du är snart sex år),

kasta stenar i vattnet,

bli förbiriden av inte mindre än två hästar (tänk dig att du är ett och ett halvt år),

och bli utskälld av två glada hundar som studsar omkring på andra sidan av ett staket?

Inte illa, va?!

När vi kom hem var det redan dags för nattning,
men vilken härlig promenad vi fick!

Sammanfattning mars

Hurra! Mars rockar!
Vi var inte ens i närheten av februarisiffrorna!

Under mars månad hade vi hela tolv dagar när vi allihop jobbade eller var på dagis! 12! =) Det är mer än två hela arbetsveckor!

Stora tjejen har dessutom hunnit med tre (3) tillfällen på gympan!

Jag räknar kallt med att det kommer bakslag, men nu har jag i alla fall hopp om varaktig hälsa för hela familjen någon gång i framtiden.

Är det över nu, eller?

Lillan fick svinkoppor.
Vi har verkligen ansträngt oss för att inte få vattkoppor just nu, när det ändå varit så mycket VAB, och så får hon svinkoppor istället! *suck*

Det började med en blåsa på hakan, och sedan blev det en massa prickar runt munnen, halvvägs upp till ögonen. Och så blev det några prickar i stjärten och några på benen.
Vi fick en salva att smörja in kopporna med, och efter de föreskrivna fem dagarna har de bleknat betänkligt, men är de borta?
Det syns fortfarande var prickarna fanns, vissa mer än andra... Några är helt torra, men har en skorpa kvar... Hur vet man om det är över???

Nåja, ska hon vara hemma på måndag måste vi ändå ha läkarintyg, så det visar sig! :P

Sammanfattning februari

Årets kortaste månad blev i sanning årets kortaste månad.
Under hela månaden fick vi ihop två (2!) dagar när alla i familjen var på jobbet/dagis samtidigt.
All övrig tid var minst en av oss sjuk och hemma. (Okej, visst var det väl en och annan lördag eller söndag när barnen passade på att bli feberfria, men de dagarna är mer svårbedömda.)

Min förhoppning för framtiden är att det rekordet får vara orört för evigt!
Hittills i mars har vi en dag avklarad, och hela tre och en halv vecka kvar att samla dagar på, så jag är hoppfull. Än så länge... :P

Biopremiär idag!

Idag var jag på biopremiär.

Plockade fram finkappan och lämnade stora vinterkängorna hemma i hallen till fördel för de smäckrare mockastövletterna.

Röda mattan var inte bara utrullad, utan till och med fastlimmad (men bara inomhus?!) och var det några fotografer närvarande var de riktigt diskreta.

Men det är klart... Det kanske inte är någon världsnyhet när en femåring går på bio för första gången. Även om det är stort för oss! =)

Det sitter långt inne...

Ja, om jag trodde att det skulle vara enkelt att låta stora tjejen börja på gympa, så trodde jag helt fel!

* Först var det tröskeln för mamma att komma över: Anmäla!
* När det var gjort väntade kö...
* Efter en relativt human tid i kön väntade första tillfället, men då: Kräksjuka!
* Veckan efter var det ett nytt hinder: mamma jobbar kväll...
Borde inte vara så svårt att fixa barnvakt till lillasyster, så får pappa följa med, men...
* Lillasyster blir sjuk.
* Barnvakt 1 (som bor närmast) brukar inte vara så road av att bli smittad. Vi frågar inte ens.
* Barnvakt 2 jobbar sent.
* Barnvakt 3 jobbar också sent, och dessutom långt bort för tillfället.
* Nödlösningen blir att fråga kompisen om de kan förbarma sig över nybörjaren i gruppen. Det bar emot, eftersom det ju är första gången, men vad gör man?
Jodå, det ska gå bra, men... Kan hon få skjuts till deras farmor till fem?
Dags att gå igenom alla tänkbara chaufförer:
* Pappa är hemma med lillasyster, mamma, barnvakt 2 och barnvakt 3 jobbar och barnvakt 1 har inget körkort.
Hennes sambo däremot rings upp och tillfrågas, och minsann! Han kan! =)

Nu håller vi tummarna för att tröttheten nu på kvällen bara var till följd av en lång dag på dagis, så att hon inte vaknar med feber eller nåt i morgon!

Promenad

Idag följde stora tjejen med mig på promenad.



Vi gav oss av i solskenet och hade siktet inställt på Trollskogen.
(På sommaren heter den blåbärsskogen, men på vintern är det troll i den.)
Därifrån fortsatte vi på kända och okända vägar.

Vi hade varsin kamera med oss, och för att kunna använda kameran ville hon först inte ha vantar på sig, men jag lyckades truga på henne ett par fingervantar. Ju längre vi kom, desto mer saknade hon sina varma sköna tumvantar. Dels för att det blev kallt, men framför allt för att hon inte fick leka i snön för sin mamma, som räknat ut att snöiga fingervantar inte blir varmare medan man går...

Vi var ute en timme, och hon var riktigt uthållig, även om vi fick ta en genväg sista biten för att gnället tilltog...



På väg hem sken inte solen längre, vi kunde bara se resterna av den glöda längst bort på himlen.

Inte som planerat

Igår skulle jag följa med stora tjejen på gympa. Första gången.
Hon var mycket förväntansfull, och såg fram emot kvällens övningar. Det var nästan det enda hon pratat om på dagis, och trots att hon mådde lite dåligt vid mellis var hon helt inställd på att åka dit. Hon sa själv att hon bara behövde vila en stund, och det gjorde hon också.

Vi valde kläder tillsammans, packade ner och ställde vid dörren.
Sen var det bara maten kvar före avfärd.

För att undvika protester vid matbordet fick hon välja själv, och det blev köttbullar till pastan. Vi hade lite tidspress för att hinna i tid, men trots att hon verkligen ville hinna, åt hon inte så fokuserat som jag hoppats, och jag fick ställa ultimatum för att hon skulle äta ordentligt.
I absolut sista stund fick hon i sig sista köttbullen, och jag stod redo med ytterkläderna.
Då.

”Det känns som att jag kommer att spy.”

Total omställning från stress till noll. Allt bara rann av mig.
Jag ringde kompisens mamma, som fick meddela att vi inte skulle komma, och sedan satt vi vid hinken. När hon började kräkas kände jag dels det dåliga samvetet för matstressen, och dels lättnad för att vi inte hade åkt iväg.

Nej, det blev inte som planerat.

Det magiska ordet

Min ett och ett halvt-åring reagerar blixtsnabbt på det magiska ordet.
Alltid enligt ett särskilt schema, och alltid med samma inlevelse:
Hon lägger sig på golvet, skriker och vrider sig runt i ilska.

Det magiska ordet?

”NEJ”

En drake på min altan

I lördags kväll blev jag så rastlös i kroppen att jag bara var tvungen att komma ut ur huset, trots min ömmande hals och allmänna trötthet i kroppen.

När jag halkat iväg en bit längs vägen och tillbaka möttes jag av äldsta dottern, som ville göra mig sällskap. Gulligt av henne, men jag hade väl egentligen tänkt gå in igen...

Nåja, inget annat att göra än att ta en sväng i trädgården med henne, när hon nu pälsat på sig i brådrasket, bara för att vara ute med sin mor en stund. Vi gick runt huset med ficklampan hon tagit med sig och tittade på det ena och det andra.

När vi sedan skulle vinka till lillasyster som var inomhus, fick vi klättra över en lång snöhög för att komma tillräckligt nära fönstret för att synas. Den hade blivit alldeles isig, och var inte alldeles lätt att forcera.

Då plötsligt! När stora tjejen skulle klättra tillbaka över snöhögen insåg vi att det inte var någon snöhög, utan en lång drake, som lagt sig på vår altan!



Som tur var, är min äldsta dotter en riktigt duktig draktämjare och det var därför ingen fara för våra liv, även om det var en omtumlande upplevelse att se hans ansikte när vi nästa dag fick möjlighet till detta i dagsljus...



Stenögon och -näsa, ormbunksöron, morrhår av gamla lupiner och ett pinnhorn mitt i pannan. Hu!
Tur att han redan var tam när jag fick se honom! ;)

Mammas lilla mattemästare

Häromdagen tog jag med min stora tjej på inköpsrunda på köpcentret. Födelsedagspresent till dagiskompisen skulle införskaffas, och även ett kort till nämnda kompis. Kortet hon valde kostade 15 kronor, och i min ständiga pedagogiska strävan gav jag henne en tia och en femma, och lät henne betala. Innan hon lämnade över pengarna började hon räkna på fingrarna: ”Elva, tolv, tretton, fjorton, femton.” När både jag och kassörskan uttryckte år beundran för detta förfarande, förklarade hon att hon hade tio och räknade upp fem till.

Det värmer mammas mattelärarhjärta. Inte nog med att hon räknar och gör det rätt, hon kan dessutom förklara hur hon gör. Det kommer hon att ha glädje av på nationella proven. =)

Hon tänker mycket matte.
Under resten av shoppingturen fortsatte hon konsekvent att räkna pengar. Hon ifrågasatte femtiolappen hon fick för att betala 40 kronor, och gjorde stora ögon när hon fick en hundralapp i handen, fast skorna ”bara” kostade 79 kronor.
Utvecklingssamtalet på dagis avslöjade för oss att hon är den enda som fortsätter räkna när personalen inititerat en räkneaktivitet. De andra svarar bara på frågan, men vår tjej går vidare till att räkna annat också. Hon hittar samband och ser mönster.
När vi skulle på julmiddag hos svärmor på annandagen räknade vi hur många fötter det skulle vara under bordet när vi satt allihop (för att se om fasters hund skule kunna få plats där under eller inte) och då räknade vi två fötter per vuxen, men hennes egna fötter behövde vi inte räkna med sa hon, för hon sitter alltid med fötterna uppe på stolen.

Jodå, mattehjärtat klappar lite extra när jag ser och hör sådant, och i huvudet går jag igenom olika matteböcker, som kanske kan komma till pass.



Matte med mening, kanske.



Undrar om jag ska köra högläsning av Sifferdjävulen... Annars ska jag nog läsa den själv, för det var ett tag sedan!

(bokbilderna har jag lånat från bokus.com)

Strumpfobi

Stora tjejen har drabbats av strumpfobi.

Det är sömmen framme vid tårna som är den stora boven, den verkar ha väldigt svårt att hamna rätt, och hamnar den snett framkallar den panik hos min lilla strumpfobiker. Gråt och tandagnisslan är vanligt förekommande hemma hos oss i samband med påklädning...
Även strumpor med vävt mönster är jobbiga, eftersom det blir en sömliknande skarv vid färgbytet.

Vår senaste lösning på problemet är att ha strumporna ut och in, så att sömmen är utanpå strumpan, istället för inuti. Enfärgade strumpor passar bäst till detta, men å andra sidan är det få som ser det, för så fort skorna åker av, åker även strumporna av.
Här hemma gör det inte så mycket, vi har hyfsat varmt på golvet, och dessutom rätt bra koll på vad som hamnar på golvet.

På dagis har vi infört krav på inneskor om strumporna ska av, så foppatofflorna, som egentligen är ett par storlekar för små, har fått komma till heders. Hon vägrar dock att lämna dem på dagis, och den gången vi glömde dem hemma slog strumppaniken till redan på parkeringen utanför dagis, när hon insåg att hon skulle få lov att ha strumporna på hela dagen.

Nu har vi i alla fall hittat ett par nya, fina, lila foppatofflor i rätt storlek, som jag hoppas kan få stanna på dagis över natten.



Fast det är klart, vi skulle väl ha slagit till på två par på en gång...

Nya krafter

Jag har, i samband med dagisstarten, gått ner i tid på jobbet. Nu jobbar jag 90%, och de fyra timmar jag fått över delar jag mellan studierna och mina barn.

Det är helt otroligt hur mycket det gör.
Jag slutar jobba tolv på torsdagar, och sätter mig med böckerna efter bara fyra och en halv timmas jobb, mätt och nöjd efter min pedagogiska lunch och med dagsljuset tillgängligt utanför fönstret.
Två timmar senare plockar jag ihop mina saker och åker och hämtar barnen, som just ätit mellis, för att sedan åka hem och njuta av en tidig eftermiddag med barnen.
Slutligen åker jag iväg till vattengympan och avslutar min torsdag med att jobba mig svettig i bassängen.

Jag har också tagit upp en gammal god vana: lunchpromenader.
Istället för att sjunka ihop i en soffa och dricka automat-latte i 30 minuter på lunchrasten, går jag en sväng i grannskapet och får syre, dagsljus och motion som i ett litet kinderägg.
Rena vitaminpillret! =)

Jag känner mig mer utvilad nu, jag har inte dåligt samvete för vare sig studierna eller barnen, eftersom jag har tid för båda.
Studierna börjar rulla på igen, jag har skrivit en hel del och även bokat in en ny träff med min handledare i Stockholm.

Jag är helt klart på banan igen, och det känns bättre än någonsin!

Stora tjejen blir stor

Idag var stora tjejen bjuden på kalas hos en dagiskompis, och för ett par dagar sedan talade hon om att hon ville gå själv på kalaset, något som tidigare varit en omöjlighet. Bara att hon själv föreslog det är något av en sensation, så jag var väl inte helt övertygad om att hon skulle genomföra planen.
Men det gjorde hon, och jag är så stolt!

Förra veckan var vi på första informationsmötet inför skolstarten i höst. Då blev det väldigt tydligt att hon börjar bli stor. Hon börjar faktiskt förskoleklass i höst!

På tisdag är det dags för nästa stora steg i utvecklingen:
Hon ska börja med en kvällsaktivitet. Gymnastik (egentligen ska det vara ett ”barn-” framför, men det censurerar jag eftersom det ska spegla hur stor hon blivit) i skolans gymnastiksal.
Vi har pratat om olika alternativ, men när dagis hade ett samarbete med en gymnastikförening och under några veckor gjorde utflykter för att hoppa, klättra, rulla och åla under överinseende av ledare från föreningen visade det sig att vår stora tjej älskar att göra sådana saker, så gymnastik fick det bli.
Men nu är det ju ändå jag som är mamma, så varför skulle det bli något av det i brådrasket? Det där samarbetet var nog för ett år sedan, minst... :S

Dagisstart = VAB

Lillan började skolas in på dagis den 12 januari, och sedan dess har vi klarat av några vändor av VAB, vad annat var att vänta?

Vi började redan första dagen efter inskolningen med feber och tre VAB-dagar.
Veckan efter var stora tjejen i efterdyningarna av någon magåkomma som framkallat upprepade kräkningar (oklart om det var kräksjuka eller något hon ätit), så båda barnen fick stanna hemma på måndagen.
Sedan är vi framme vid den här veckan, med nya kräkningar (lillans den här gången) och senare diarréer :S. Och nya VAB-dagar, så klart.

Allt som allt ger det 7 dagisdagar av 15 möjliga för lillan.

Uppdatering pågår

Jag har inte bloggat på ett tag, så det finns en del att ta igen...
Min plan är att göra det i flera olika inlägg, istället för att skriva ett långt inlägg om allt som hänt, så några dagar framöver kommer inläggen att dugga tätt.
Som omväxling... ;)

Dagislängtan

Min stora tjej har haft en tung period i livet.

Sedan september 2009 har hon bara varit femton timmar i veckan på dagis, och det har inte varit tillräckligt, om man frågar henne.
Sommaren 2010 bestämde mamma att hon skulle ha sommarlov, och det blev tio veckor helt utan dagis. Visserligen med en massa utflykter istället, men när man saknar dagis redan till midsommar, då är sommarlovet väldigt långt...
Under jullovet, för några veckor sedan, fällde hon kommentaren "Jag hatar jullov och sommarlov! Jag vill vara på dagis."

Idag var det så dags för första heldagen på dagis på väldigt länge. Lillasyster är officiellt inskolad och pappa ska börja jobba. Gissa om det var en spänd tjej som gick och lade sig igår kväll! Hon såg verkligen fram emot att äta både frukost och mellis på dagis. Samma dag.

Men vad händer? Lillasyster blir sjuk. Feber. Hon kan inte vara på dagis, och mamma får stanna hemma. Vad händer nu?
Efter en kort överläggning bestämde jag att stora tjejen ändå skulle till dagis, för annars får lillan inte en lugn stund, och med feber i kroppen är lugn en förutsättning. Frågan var bara: före eller efter frukost?

Före, så klart! =)
Och nu har vi fått hem en väldigt nöjd tjej. Inte undra på!

Bäversafari

Idag tog jag med min stora tjej på bäversafari.

Det blev en promenad på några hundra meter, till en bäck (Eller ett dike. Pappa kallar det för "stora utfallet". Själv har jag ingen aning...)där vi vet att bävern brukar hålla till. Strax innan vi kom fram kastade vi oss in i snårskogen för att se om vi kunde hitta några spännande bevis för dess existens. Naturligtvis var där även en halvmeter blötsnö, så det blev lite jobbigt att ta sig fram...

Snart nog visade det sig vara mödan värt.



Tydliga bäverspår, inte sant?!

Lite längre fram såg jag ytterligare några träd med gnagmärken, och där fanns ju även bäcken, så vi pulsade vidare, och hittade ett träd som var sådär nästan helt avgnagt, i slänten ner mot vattnet.



Bilden är inte den bästa, men då får man också en bild av den snårskog vi forcerade under vårt safari.
I bakgrunden ser man ett antal träd som ligger över bäcken, och det dröjer nog inte länge förrän även "vårt" träd ligger där.

Några bävrar såg vi inte, och inga färska spår i snön, men trädgnaget såg rätt nytt ut, så vi är nöjda. =)

Bilderna är förresten tagna med mobilkameran, för på något sätt hade jag lyckats låsa minneskortet till min kamera... Typiskt, lagom till safarit!

Operation hårvård

Stora tjejen har länge uppvisat hårt motstånd mot hårvård av alla de slag.

Kamma är det värsta som finns, det gör ont.
Tvätta är urläskigt, man kan få schampo i ögonen.
Sätta upp är jobbigt, och så måste man ju kamma.

Det enda som har funkat är frisören, men enligt mamma kan man inte gå till frissan varje dag eller ens varje vecka, för det är dyrt!

Problemet när man undviker hårvård är att det bara blir värre, och förr eller senare måste man göra något åt det.

Nu har jag kommit på en lösning: ett belöningssystem.
Jag köpte ett fint, lila papper och en påse guldstjärnor. Tanken var att det skulle vara klistermärken, men prisskillnaden var enorm (36 för 24 kr mot ca 200 för 28 kr) så det blev påsen med lösa stjärnor och dubbelhäftad tejp.

Reglerna dikterades:
En stjärna för varje gång mamma eller pappa får kamma igenom håret ordentligt (begränsat till 2 gånger per dag) och en stjärna för varje hårtvätt (varannan dag).
Första belöningen efter tio stjärnor: nytt hårspänne.
Sedan belöningar efter 25, 50, 75, 100 osv. Jämna 50-tal blir det något större, till exempel glitter-hårspray. Allt ska ha med håret att göra.

Idag samlades tionde stjärnan in, och ett par lila hårspännen med fjärilar överlämnades till en lycklig fem och ett halvt-åring.

Så här långt funkar systemet. Hon är så glad för sina stjärnor och har redan räknat ut att hon kan få sin nästa belöning på torsdag, och önskemål om snoddar med fjärilar på har framförts till en mamma som nu måste hitta tid för en inköpsrunda.

Då var det dags, då...

Lillans inskolning ska visst redan vara klar. Idag lämnade pappa dagiset några timmar, hon trivdes utmärkt ändå, åt hyfsat och somnade utan större problem, fast det var första gången någon försökt få henne att somna på golvet.

På måndag är det alltså dags för min premiär. Klockan sju ska båda barnen lämnas och sedan ska jag hinna till jobbet till halv åtta. Kommer det att funka? Hur dags måste jag gå upp? Barnen borde inte behöva äta frukost, men de kanske är superhungriga där på morgonen... Nåja, jag får väl satsa på förberedelser. Så mycket som möjligt klart redan kvällen före. Shit, nu blev jag ju nervös två och en halv dag i förväg! :S

Hoppas att hon inte kör en av sina mammighetsattacker, bara!

Dagens skörd

I min postlåda idag väntade idel trevlig läsning:

* Nya numret av Allers Trädgård, sprängfylld av trädgårdsinspiration. =) Välbehövligt nu när vårlängtan börjar slita i en vintertrött själ.

* Medlemskortet som kommer att spara mig några hundralappar på torsdag, när terminsavgiften för vattengympan ska betalas.

* 5% rabatt på "allt" på närmaste ICA-butiken.

Och bäst av allt:
* Erbjudande om plats i förskoleklass för dottern.
Jag har varit larvigt nervös, eftersom det inte dykt upp något tidigare. Jag borde väl kunna räkna ut att det inte kommer några brev från skolor under jullovet?! Jag jobbar ju ändå i förskoleklass själv... Nu är det i alla fall officiellt, och allt vi behöver göra nu är att posta svarsbrevet där vi tackar ja till platsen.

Hård dag

Idag hade jag en hård dag på många sätt. Jag tror till och med att det var lite synd om mig. ;)

Tövädret har ställt till det för mig genom att väglaget är riktigt dåligt nu. Jag fick, efter en nära-diket-upplevelse igår, lägga om rutten jag använder mig av för att åka till jobbet. (Undrar förresten om Skatteverket godkänner en tillfällig, väglagsrelaterad förlängning av vägen till och från arbetet när man gör avdrag i deklarationen... Måste undersökas!)

Arbetsdagens schema var av det för skolmänniskor så obekanta sitt ner och lyssna/prata hela dagen-slaget. Vi förväntar oss det av våra elever, men själva blir vi alldeles apatiska när det förväntas av oss. Vi är vana att vara på språng hela tiden, så det är väl inte så konstigt att vi sista timmarna valde att praktiskt planera in en affärs-hörna på vårt fritids. Leve kroppsarbetet! =)

Mitt på dagen hade jag ett tandläkarbesök inbokat, av den halvakuta sorten. Jag har i omgångar lyckats bita sönder en tand, och även om den inte gör ont har jag insett att den behöver fixas till, och i ett fullspäckat schema fick jag nöja mig med den tid som fanns: mitt i planeringsdagen.

Bortsett från själva lagningen, som visst blev rätt omfattande, så fick jag även träffa min nya tandläkare för första gången. Jag har oturligt nog fått flera nya tandläkare på senare år, så jag är lite blasé, men den här var över förväntan. Synd bara att han var så dyr! :/ Men det får det vara värt.

Efter tandläkarupplevelsen hade jag en mastig huvudvärk, troligen en kombination av anspänning, långvarigt gapande och koffeinbrist, och det senare fick jag inte avhjälpa förrän efter två timmar, på grund av de mycket obehagliga efterverkningarna av bedövningen. Jag hade ingen kontroll över vänster sida av ansiktet, och fick då och då rätta till ansiktsdragen med handkraft. :P

Så, allt sammantaget, visst var det lite synd om mig idag?

Skönt

Jag har tagit in våren.



Det känns bra.

Skridskor

Min stora tjej fick skridskor i julklapp, och idag var det dags att inviga dem.

Tidigt i morse kom hon insmygande till mig och sedan låg vi och myste och småpratade lite om allt möjligt. Vi kom in lite på skridskoturen, och så säger hon: "Vilken tur att jag fick skridskorna av Tomten fast jag inte hade önskat mig det! Han visste att jag ville ha det." Vad säger man? Kärlek!

Väl på plats, med skridskorna på och is under fötterna, kom paniken. Hon klamrade sig fast vid mig, men inte förrän kompisens mamma stöttade på andra sidan, vågade hon röra sig ur fläcken. Vi gick så ett tag, sedan klarade hon sig med bara en mamma som stöd en stund, och så kom chocken:
"Jag ska prova lite själv."

??? Vem är du och vad har du gjort med min dotter?

Sen startade hon vid kanten, och jag fick stå ute på isen med utsträckta armar och ta emot henne, backa lite och göra om det, backa igen och igen. Tills hon istället för att köra in i min famn, valde att runda mig. Sen åkte hon själv tills hon ramlade på rumpan, då försvann hela självständigheten och hon klamrade sig fast vid mig igen.

Efter fikapausen, med varm nyponsoppa och russin, jobbade hon upp sig igen, och korta stunder åkte hon själv igen. Det bådar gott för framtiden, men vi får inte vänta för länge. Hoppas att isen inte regnar bort nu!

Ladda för dagis

Lillan ska börja på dagis nästa vecka, och vi jobbar hårt på förberedelserna.
Nästa storlek på kläder har hämtats ner från vinden (och vi har fått inse att det kanske inte är nästa storlek, kläderna passar nämligen otäckt bra...) och bristerna i garderoben har listats för kommande inköp.

Mockasinerna, ganska oanvända eftersom storasyster aldrig gillade dem, föll henne verkligen i smaken. Hon håller glatt fram foten för att underlätta pådragandet, och sedan utnyttjar hon mockasinens egenskaper till fulländning: hon hasar med dem så att det blir ett roligt ljud, hon stampar när hon går så att det blir ett annat roligt ljud... Och inte en gång har hon dragit av dem, som hon gör med alla strumpor vi sätter på hennes fötter. Hon klagar till och med om vi inte har satt på dem. Jag skulle tro att hon kommer att använda dem flitigt även på dagis. =)

Schemat är en annan förberedelse. Jag har pusslat med mitt schema, sambons flexmöjligheter, tänkbara start och sluttider och fått ihop ett hyfsat schema. Problemet är att jag inte vill att hon ska ha så långa dagar redan från början. Det känns inte okej att ha en knappt-ett-och-ett-halvt-åring 40 timmar på dagis varje vecka. Helst skulle jag vilja korta ner tiden rejält i en månad eller två, men det låter sig inte göras hur som helst.

Lillans egen förberedelse går ut på att ha full uppsättning framtänder vid starten. Det innebär att hon just nu lider. Hon är anti-allt, speciellt mat- och sovsituationer. Hon vill inte vara ensam, hon vill upp och kramas, men hon vill inte sitta i knät... Motsägelsefull till fulländning. Hoppas att det går över snart!

100% risk för snö

En snabb blick ut genom fönstret, mot gatlyktan utanför, bekräftar misstanken att det fortfarande snöar. Inte lika ymnigt som på förmiddagen, men likväl snöar det, och har så gjort hela dagen och lite till.

Här hos oss har det varit ett sånt där besvärligt snöfall som blir mycket på en kort stund, så att man får sopa bilen efter en snabbrunda in på affären, till exempel. Och helst skulle man sopa av bilen en gång till, för när man är klar på sida nummer två är första sidan alldeles översnöad igen, men det är ju mission impossible, så det får man lämna och sedan hoppas på att det löser sig ändå.
Jag gillar de tunna, lätta snöfallen bättre, men man får ju inte välja.

Sambon har ägnat större delen av dagen åt att skotta snö, så jag har varit ensamstående förälder på inomhusarenan. Snöänka, kanske?
Sedan han kom in har han varit så slut att han fortfarande inte är riktigt att räkna med som förälder. Stackarn!

Jag hoppas att snöröjarna hinner hit innan jag ska åka till jobbet i morgon, annars kan det bli lite jobbigt. Redan före lunch var det svårmanövrerat på vägarna häromkring, så efter ännu mer snö lutar det åt kaos.

Vilken dag! =)

Idag tog jag med min stora tjej och hennes kompis med tillhörande mamma till Stockholm, Globen och Disney on Ice.

När vi gjorde oss i ordning valde hon ut ett halsband åt mig, ett som hon själv har tillverkat, och sa att det var mitt lyckohalsband idag. "Så att inte bensinen tar slut." Då tar man inga risker, utan går glatt runt med ett brokigt rörpärlshalsband hela dagen. =)

Tyvärr skyddade det inte mot alla bilrelaterade otursmoment, för redan efter två minuters bilfärd mötte vi snöröjarna, jag räknade ut att vi inte skulle kunna mötas på den smala vägen och backade tillbaka till korsningen jag just svängt i, och... körde fast i snövallen.
Naturligtvis var det på fel sida, så när jag tog mig ur bilen för att försöka charma killarna i traktorn att hjälpa mig loss fick jag pulsa i drygt knädjup snö. Till slut lyckades vi med förenade krafter få loss bilen, och vi for vidare till våra medresenärer (vars pappa/sambo blev en aning skeptisk till vår långa resa när han fick nys om min lilla incident...) och därefter mot Stockholm.

Resten av resan gick utan problem (men med värmen fokuserad på fötterna för att om möjligt hinna torka mina snöfuktiga jeans innan vi skulle ut i kylan igen), och snart nog var vi på plats i Globen. Som tur var hade vi två femåriga Globen-nybörjare med oss, så jag kunde ganska lätt maskera min egen fascination genom att låtsas påpeka allt för dem: "Titta ut genom förstret där, så ser ni att när vi går in här är vi liksom inuti själva bollen!" "Oj, titta så högt upp vi sitter!" och så vidare.

Vi var inte förstahandsvalet som sällskap på det här evenemanget, men de som tillfrågades först tackade nej för att det var så dåliga platser. Jag tyckte att vi såg rätt bra.


Årets story utspelade sig på Disneyland, och i början var allt frid och fröjd.


Personalen städar och fixar det sista, samtidigt som besökarna börjar strömma in.

Sen får Musse och hans vänner för sig att också åka runt och titta på alla attraktioner, och då börjar äventyren.


Kalle jagar en livsfarlig nilkrokodil som, om man tittar lite närmare på bakbenen...


...åker skridskor!
Fantastiskt vad dagens nilkrokodiler klarar av! =)

Lite senare dansar de tillsammans med björnen Baloo och ett helt gäng apor i djungeln.


De träffade på Alice, som virvlade runt i sitt Underland.


Tekoppen som syns i bakgrunden snurrades omkring på isen som en sån där tekoppskarusell, och en flicka ur publiken och hennes mamma fick åka med. Med tanke på att ingen frågade oss, hade vi kanske inte så bra platser i alla fall...

Under den dagliga paraden på Main Street fick vi se alla möjliga figurer. Snövit, Piff och Puff, Woody och Buzz Lightyear (från Toy Story) och så den vackra Askungen med prins.


Men plötsligt dök den onda fén från Törnrosa upp.


Hon förtrollade både Kalle och Mimmi så att de och hela paraden somnade. Som tur var kunde vi i publiken hjälpa Superhjältarna (the Incredibles) att rädda dem.
Jag är så stolt! =)

Hela showen utfördes till ljudet av de "riktiga" svenska rösterna, så Mr Incredibles imponerande skridskoåkning blev på gränsen till ofattbar när han lät som Allan Svensson. :D

Min vanligtvis så folkilskna femåring hade en av sina bättre dagar, och även om hon blev lite sur på kompisen i bilen på väg hem, var det inga direkta utbrott eller otrevligheter på hela dagen. Jag tror att hon gillade hela utflykten. (Trots att hon hatar Stockholm för att det är så långt att åka.)

Jag tror visserligen att hon gillade showen och var lite imponerad av hela grejen med Globen och allt, men jag misstänker ändå att hennes största behållning av dagen var den ljussnurra som vi köpte när vi skulle gå.



När man trycker på knappen börjar Askungen att dansa, och de underliga armarna snurrar samtidigt som det lyser längst ut. Effekten i mörker är rätt häftig, men den syns tyvärr inte så bra på mina bilder.

En närmare titt på juvelerna som pryder denna artefakt.


Juveler i äkta plast konstfullt infattade i blått guld. Om man tittar noga ser man att hela handtagsdelen skimrar av pärlemor.


Varje snurrarm har en diamant med en unik slipning i toppen, här ovan syns hjärtslipningen. Detta medverkar så klart till att bryta ljuset på ett hänförande sätt.
Och för detta mästerverk betalade vi endast 150 kronor. Ett riktigt kap! =)

Och nästa vecka släpps biljetterna till nästa års föreställning. Då handlar det om prinsessor. Undrar just om vi ska åka på den. Nej, det finns säkert inget intresse!

Disney on Ice

I morgon bär det av till den stora huvudstaden för att gå in i Globen för första gången i mitt liv. 8) Jag vill minnas att vi var där någon gång när den var alldeles ny, men då var vi bara utanför...

Nu är det i alla fall dags, för min stora tjej ska med en kompis på Disney on Ice och då får man snällt följa med. Tur att jag är kompis med mamman, så får vi också en trevlig stund. =)

Vi funderade en stund på att åka tåg, men just nu är tågen så oberäkneliga, och vi vill ju inte sitta i Nykvarn eller nåt när föreställningen börjar... Alltså blir det den miljöfarliga bilen i det inte alltför inbjudande väglaget, men med gott om tid och lite vett i skallen ska det väl gå bra.

Så i morgon sitter jag väl här vid datorn igen med musse-öron (om sådana tillverkas fortfarande) och delar med mig av mina upplevelser. :D

Dålig dag =(

Min stora tjej, fem och ett halvt år gammal, har haft en riktigt dålig dag idag.

Förmiddagen gick nog hyfsat, hon satt mest och tittade på film medan jag pluggade, men jag hörde inga större utbrott varken från henne eller hennes far.
Men eftermiddagen... Suck!

När lillasyster vaknade gick hon in till henne och vräkte ner gosedjur i sängen, varpå hennes far (något burdust) sa ifrån och la till ett "det har jag sagt ifrån om hundra gånger!" Hon exploderade och hävdade att så inte alls var fallet, och i så fall var det i alla fall inget hon kom ihåg (något jag känner igen som vanligt förekommande respons från just hennes far...)

Efter det vägrade hon göra sig i ordning för att åka och hälsa på faster, vilket annars brukar vara den stora höjdpunkten på en dag. Hon deklarerade högljutt att hon minsann inte ville vara med sin pappa.
Till slut fick vi henne att byta om och så åkte vi iväg.

Någon timme senare var det åter gråt och tandagnisslan: Jag vill inte åka hem! Detta fick vi sedan höra hela vägen till affären, och hela vägen hem. När vi kommit ur bilen började hon gå nerför vägen, fortfarande klagande om att inte vilja komma hem. (Det största problemet var att vårt hus är grått...)
Slutligen kom hon in, och sedan följde ett par timmar av ideliga osämjor. Var det inte pappa, så var det lillasyster och slutligen, när jag sa ifrån om att trycka in pallen så att den klämde lillasyster mot väggen, fick även jag känna på hatet...

Maten dög inte, nattningen dög inte, och slutligen kunde hon inte somna utan musik, och hennes CD-spelare gick sönder i förrgår. När man haft så många konflikter anstränger man sig lite extra, och så fort lillasyster kommit till ro smög pappa in och hämtade hennes CD-spelare.

Nu är det äntligen lugnt.

Slut för den här gången...

Ja, på ledigheten alltså.
11 dagar blev det, men i morgon är jag tillbaka på jobbet igen. Det blir jobbigt att komma upp ur sängen, även om jag inte börjar i ottan direkt. Åtta räcker bra, eftersom jag vanligtvis inte ens slår upp mina ljusblå förrän just så dags... :P

Det vore skönare att börja jobba om jag fick vara på min egen avdelning, men eftersom det är många lediga har jag fått äran att stärka upp på den andra av våra två öppna avdelningar. Det innebär ju att jag inte känner barnen så bra, och inte kan lokalerna, men det är i alla fall trevliga kollegor. =)

Jag hoppas att det blir en lugn vecka, så att jag hinner planera lite inför terminsstarten. Kanske sätta mig med hemsidan också. Det är ju också jobb, men inte sådant man tar sig tid med när man har full beläggning, direkt.

God fortsättning

Det är bara att inse: jag är urdålig på sån där förväntad korrespondens som till exempel att önska folk Gott Nytt År eller God fortsättning.

Min sambo skickar sms till alla och envar, han gör personliga inlägg på facebook och ringer helst upp de närmaste också. Själv svarar jag förhoppningsvis om någon skickar sms till mig. Jag har inte ens ringt mina föräldrar än...

Det stannar heller inte vid nyår. Jag skickar aldrig födelsedagskort, och det ska till något mycket speciellt för att jag ska sätta ett kort på en present. Jag tycker väl att det räcker med presenten, antar jag.
Om en födelsedag ska firas en annan dag är det mycket ovanligt att jag hör av mig på det riktiga datumet, speciellt om jag redan varit där och gratulerat.

Att önska god jul är också lite trixigt. Julkort brukar jag få iväg, men de där live-önskningarna är värre. Jag vill nog pricka in det där perfekta tillfället att säga det, för att inte bli tjatig eller nåt, och då är det lätt att vänta för länge, och till slut har jag inte sagt det alls. :/
I år blev det ingen julhälsning på facebook, till exempel. Och det trots att jag var inloggad flera gånger under dagen...

Jag hoppas att ingen tar illa upp av denna min asociala sida.