Jag har en plan

Jag var hos läkaren i onsdags, 

och nämnde lite försiktigt att jag börjar tänka på att börja jobba så smått, 

men att jag vill vänta till efter den stressiga julen.

I min värld skulle jag vara sjukskriven till en bit in i januari,

och sedan börja på 25% för att långsamt trappa upp .

I min läkares värld blev jag sjukskriven på heltid året ut, 

för att sedan börja på 50% i tre veckor och sedan direkt upp på 100%.

Men det känns okej.

Nu får jag börja jobba på jullovet, vilket är lugnare.

Och det är ganska långt kvar.

Och jag mår mycket bättre nu.

Faktiskt bättre nu när jag har en plan...

I glappet

I fredags damp det tjocka kuvertet från försäkringskassan ner i postlådan.

Bara att kavla upp ärmarna och börja fylla i!

Önskar på sätt och vis att det hade kommit tidigare,

för nu befinner jag mig i glappet.

Novemberlönen åts upp nästan helt och hållet av sjukfrånvaro i både oktober och november,

och pengarna från försäkringskassan har så klart inte kommit än.

Och snart är det jul...

Suck!

Det gör ju inte att jag mår bättre, direkt...

Rätt tänk

Idag har både mannen med den fantastiska vågen och min psykogymnast 

talat om för mig hur klok jag är.

Med tanke på min situation handlar jag helt rätt.

Rutiner, promenader och "gör ändå".

Känns bra att höra det av personer som jag anser trovärdiga.

Mannen med den fantastiska vågen var utan våg idag, 

och det var nog klokt.

Nästa möte är bokat i januari.

Förhoppningsvis är jag på rätt köl då.

Gör ändå!

En av de saker min "psykogymnast" 

(hon är sjukgymnast med KBT-inriktning)

reagerat starkast på med min nuvarande situation,

är att jag inte orkar vara i trädgården.

Sedan sist minns hon att trädgården var min ventil,

och att jag inte ids gå ut tyder på att det är allvarligt.

Sist jag mådde så här dåligt fick jag ett råd av min svägerska.

Gör ändå!

Gå ut en liten stund varje dag och gör något i trädgården.

Även om det tar emot.

Jag gör redan samma sak med träningen.

En promenad varje dag, även om det tar emot.

För att jag vet att jag mår bra av det.

Idag rensade jag lite ogräs.

Det känns bra.

Små små steg

Idag kunde jag äntligen njuta av en fika med en vän.

Prata om allt det jobbiga utan att ens börja gråta.

Det är så skönt att känna att det faktiskt kan bli bättre!

Och det var inte det enda jag orkade,

jag var iväg på lite ärenden också, och hämtade Lillan från förskolan.

Men nu är jag trött!

Det gäller att komma ihåg att ta små steg!

Inte rusa iväg och göra allt bara för att det känns bra en dag.

Men det är oerhört stärkande att kunna göra något trevligt på dagarna.

Inte bara hanka sig fram och överleva.

Två bra dagar i rad

Efter en lång räcka dåliga dagar har jag nu haft två bra dagar.

Så sent som i lördags trodde jag att jag aldrig mer skulle bli glad,

så det är verkligen skönt att känna sig lite lättare till mods.

Idag fick jag också en bukett blommor från jobbet.

Det värmer!

Orkar verkligen ingenting!

Jag orkar inte jobba.

Det har varit uppenbart ganska länge.

Jag tog slut direkt, även när jag försökt vila upp mig.

Jag orkar inte med större samlingar, 

så nu blir det inga fester eller bjudningar för min del.

Jag orkar inte gå på vattengympan.

Promenader får räcka för tillfället.

Det som känns jobbigast är att jag inte ens orkar träffa vänner på tu man hand.

Att jag inte orkar umgås med min familj en hel dag.

Ska det vara så här?

Skillnad mellan verklighet och förväntningar

Jag gråter mycket nu.

Det känns som att jag sjunker djupare och djupare ner i ett bottenlöst hål.

Till och med när jag är glad är jag ledsen.

Enligt min plan skulle jag må bra nu.

Jag skulle längta tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning.

Jag skulle klättra på väggarna här hemma och hitta på saker för att komma ut.

Då känns det så mycket värre att det är som det är.

För att jag trodde att det skulle vara så annorlunda.

Hur kan det vara så bra och så dåligt på samma gång?

Jag är så sjukt nöjd med mig själv!

Årets skolfoto (personalen fotograferas också) visar med all önskvärd tydlighet 

hur mycket jag har jobbat det senaste året.

Även om jag har siffran på vågen, 

och även om jag har kläder att jämföra med,

hade jag inte räknat med så stor skillnad!

Stolt och nöjd och på förträffligt humör!

Men samtidigt så ledsen.

Depressionen låter sig inte luras av ett par bilder.

Hur glad jag än är kommer ångesten och tårarna.

Orkar inte!

Vill inte!

Men samtidigt så nöjd...