Äta lite mindre

Okej, jag har alltså bestämt mig.

För att gå ner i vikt.

Träningen är planerad. 

Promenader, vattengympa och mage-rumpa-lår-träning.

Och det funkar.

Men för att gå ner i vikt krävs det någon åtgärd på matfronten också.

Mindre intag och större uttag ger viktminskning.

Enkel matematik.

Första läget är sockerfriheten,

som i februari kommer att övergå i sockerrestriktivitet.

Alltså att jag får äta socker, men bara enstaka gånger.

Sockerfrihet större delen av tiden, med andra ord.

Andra läget är måltiderna.

Jag tänker inte banta. Inte ens i närheten.

Men jag har några olika "dieter" att följa.

ITO, alltså "inte ta om".

(En variant på den är ITOMGÄO,

alltså "inte ta om, men grönsaker är okej".)

Sen har vi TGF, som står för "ta grönsaker först".

På jobbet känns det inte okej att börja med grönsaker utan att ta "riktig mat",

det är ju ändå så att jag får betalt för att äta pedagogiskt.

Därför har jag hittat en variant: 

ÄGF = ät grönsakerna först.

Jag tar alltså maten samtidigt, men jag äter upp grönsakerna först.

Det kräver lite mer av mig när det gäller att förutse hur hungrig jag kommer att vara efteråt,

men det funkar.

Att äta på liten tallrik är ett annat trick,

men eftersom det inte heller ser riktigt pedagogiskt ut,

fick jag idag tips om att använda den inre cirkeln på tallriken som gräns för maten.

Inget uppe på kanten!

Det går bra.

Jag behöver bli bättre på mellanmål, 

för att inte vara så sugen när det är dags för mat,

men annars är det inga större problem.

Jo, jag har förstås upplevt en viss hunger framåt kvällen, 

speciellt när jag har tränat.

Men det går bra.

På riktigt.

Varför?

Mannen med den fantastiska vågen bad mig fundera på varför jag vill gå ner i vikt.

För att svaret kan hjälpa mig med motivation och metoder.

Och målbilder.

Så nu funderar jag.

Först och främst känner jag att jag kan bättre än det här.

Jag behöver inte se ut så här, och jag behöver inte vara så här osmidig.

Jag kan bättre, så varför ska jag behöva bli ledsen varje gång jag ser mig i spegeln?

Jag vill gå ner i vikt för att jag vet att jag kan.

Sen är det ju kläderna.

Alla de där kläderna som jag inte kommer i.

Alla de där kläderna som jag måste köpa, fast jag har fullt av kläder i garderoben, 

bara för att jag inte kommer i de där kläderna i garderoben.

De där bra vinterkläderna som jag inte kommer i, 

och därför tvingas gå i kläder som egentligen inte funkar.

Den där jackan jag köpte förra vintern, men som jag knappt får ihop över magen.

Jag vill gå ner i vikt, och minska i omfång, så att jag kommer i mina gamla kläder.

Dessutom vill jag gå ner i vikt för att må bättre.

Orka mer.

Slippa eventuella följdsjukdomar, som diabetes eller hjärtproblem.

Men när jag verkligen tänker efter, tror jag att jag vill gå ner i vikt för att jag mår bättre.

Under min depression hade jag tanken, men inte orken och viljan att ta tag i det.

Nu orkar jag ta tag i det.

Jag har viljan.

Jag har börjat, och jag kommer att genomföra det.

Jag vill gå ner i vikt för att jag mår bättre.

Superpeppad!

Idag hade jag en date med mannen med den fantastiska vågen.

Mannen med den fantastiska vågen arbetar inom företagshälsovården för oss kommunanställda, 

och vågen är en sån där som mäter fettprocent och räknar ut BMI och så vidare.

Av erfarenhet vet jag att regelbundna träffar med mannen med den fantastiska vågen 

gör underverk för min hälsa i allmänhet och min vikt i synnerhet.

Alltså är jag väldigt glad att han gick med på att börja träffa mig igen.

Och mycket riktigt är jag superpeppad efter att ha träffat honom idag.

Vikten var inget glädjebesked, men jag har i alla fall gått "plus minus noll" sedan före jul,

och med tanke på sockerdieten jag höll under julledigheten är jag nöjd med det.

Och nu har jag något att jobba för!

Det är en hel del som kan förbättras, och det är ju bra för motivationen!

Men ännu bättre var samtalet vi hade om mina mål och mina planer.

Han är jättebra på att lyfta fram det viktiga och få mig att fokusera på rätt saker.

Idag talade han om att min plan lät jättebra, och att han inte tycker att jag ska göra mer just nu.

Han rådde mig att ge det tre månader, och se om det ger effekt, innan jag gör några justeringar.

Jag ska bestämma en lägstanivå, som jag är nöjd med, 

och sedan ge mig själv cred för allt jag gör utöver lägstanivån.

På så sätt behöver jag inte känna det som ett nederlag om jag någon vecka inte orkar det där lilla extra.

Sen kanske det inte kommer att synas på vågen nu direkt,

så jag ska vara uppmärksam på alla små tecken som pekar åt rätt håll:

kläder som sitter lösare, ökad ork, ökad rörlighet...

Om sju veckor ska jag dit igen.

Jag hoppas så klart att även den fantastiska vågen då skvallrar om att jag är på väg åt rätt håll.

I alla fall något litet.

Superbillig ny soffa!

Vi köpte ny soffa ganska snart efter att vi flyttade in i vårt nya hus för åtta år sedan.

En i tyg, istället för den gamla puffiga skinnsoffan.

Dessvärre visade det sig att grovt tyg gärna repar upp sig,

och därför har våra soffkuddar sett ut så här nästan lika länge som vi haft soffan.

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna laga dem,

för vi har inte råd att köpa den där nya soffan som vi egentligen drömmer om.

Men jag vill ju inte lägga ner alltför mycket jobb...

Men så kom jag på ett sätt att förstärka tyget där det repat sig.

Med juteband, som jag egentligen köpte för att pynta ett zinkfat till jul...

Man nålar fast bandet på avigsidan, så nära kanten på tyget som möjligt.

Sen syr man fast bandet med sicksacksöm.

Många sömmar fram och tillbaka, över hela bandets yta,

men mest på den delen där det repat sig.

När man är klar med sicksackandet syr man ihop hålet med raksöm,

längs den gamla sömmen.

Visst blev det skillnad!

Jag är toppennöjd, och nu har vi en hel soffa,

som känns lite som ny,

till priset av juteband för 12 kronor metern.

=)

Bestämma sig

Alltså, det är ju så lätt när man väl bestämt sig!

Hur enkelt som helst att bara snöra på sig skorna och gå ut på lunchpromenad,

istället för att sjunka ner i soffan på personalrummet och vara tröttare efteråt än innan!

Idag blev det en promenad i snöfall. Mysigt.

Det visade sig också att jag hade träningsvärk i låren.

Märkte inget förrän jag gav mig ut, men själva värken är ju bra!

Ett kvitto på att de där mage- rump- och lårövningarna jag gjorde i går kväll funkar.

Och på måndag har jag en date med den fantastiska vågen!

Tjoff bara!

Nästa steg, som nog blir lite svårare, är att hålla i.

Men det klarar jag nog om jag bestämmer mig för det!

Träning

Jorå, jag kämpar på med min sockerfrihet,

och känner mig väldigt duktig på det planet.

Men jag har en annan plan också, som jag hoppas kunna fullfölja.

Jag har nämligen gått upp en hel del i vikt, 

mycket på grund av min depression och medicineringen kring den,

och nu vill jag ta itu med det där.

Jag har ingen tidsplan, och inget specifikt viktmål,

mer än att komma ner till ett okej BMI.

Just nu är det skyhögt.

Första steget kan väl anses vara sockerfriheten.

Andra steget är vattengympan.

Idag drog terminen igång, och jag har en plats.

Funderar på hur jag ska kunna få till ytterligare ett pass i veckan.

Torsdag eller fredag skulle passa bra, 

det blir ett bra intervall, eftersom första passet är på måndagar.

Varannan vecka funkar det med ett stationspass på fredagar,

men jag skulle vilja ha nåt varje vecka...

Tredje steget skulle kunna vara promenader.

Lunchpromenader när jag har långa dagar,

och lite längre promenader när jag slutar tidigt.

Och på helgen.

Funderar på att låtsas att jag har hund, och måste gå ut varje dag...

Fjärde steget får bli "hemmaträning".

Jag har hittat ett par enkla program, som jag borde kunna följa.

Det vore bra om jag kunde köra sånt ett par gånger i veckan i alla fall.

Utöver det har jag ett viktigt steg, som jag hoppas att jag kan ta.

Där är jag beroende av andra,

men jag har i alla fall skickat iväg en förfrågan.

Min gamla hälsocoach, mannen med den fantastiska vågen.

Jag hoppas att vi ska kunna återuppta våra regelbundna träffar,

med vägning, fettprocentkoll och hälsosnack.

Det här är viktig motivation.

Sockerfritt

Efter julledigheten konstaterade jag att det blivit alldeles för mycket sötsaker.

Jag är lite sån där att antingen äter jag ingenting eller så vräker jag i mig sötsaker,

och julledigheten blev en sån där vräker-i-mig-upplevelse.

Jag har gjort mycket julgodis den här julen, och det "måste ju ätas upp".

Att jag inte mådde så bra gav mig ytterligare anledning: tröstäta...

I slutet av ledigheten började magen säga ifrån på allvar,

och när jag låg och vred mig i magsmärtor natten innan jag började jobba

kom beslutet ganska naturligt till mig:

Noll och intet socker på ett bra tag!

Tiden bestämde jag till januari ut, och reglerna blev ganska enkla:

Inget onödigt och synligt socker.

Inga kakor, ingen glass, ingen läsk, ingen sylt, ingen ketchup och... inget socker i kaffet!

Chips, popcorn och salta pinnar fick också respass, även om jag inte är så insatt i sockerhalten i dem.

Första arbetsdagen gick över förväntan! 

Trots totalt frosseri från kollegornas sida lyckades jag undvika godiskorgen utan större ansträngning.

Kaffet blev en större ansträngning, men med beordrade hejarop från kollegorna gick det bra.

På eftermiddagen kom dock huvudvärken, som sedan höll i sig i ett par dygn.

Favoritkakorna som dukades fram i personalrummet undveks skickligt,

kaffet blev till slut uthärdligt även utan sockerbiten, 

svåraste biten var att lära bort automatiken, det där att man är van att hämta sockret...

Och huvudvärken gav faktiskt med sig.

Sen kom helgen...

I veckan gick det hur bra som helst, men på helgen, i soffan framför TV:n...

Sockersug, småätarsug, viljan att stoppa nåt i munnen...

En frukt är inte samma sak!

Till slut grät jag okontrollerat och gjorde i ordning en osötad latte sent på kvällen bara för att.

Det faktum att tre veckor återstår av januari blev lite för mycket.

Planen för nästa helg är att ha en massa goda frukter hemma!

Melon, vindruvor, kiwi... Lyxfrukt!

Kanske mixa ihop en vattenmelonsorbet utan socker?

Servera som smågodis eller som en fruktsallad.

För jag ska klara det!

Hela januari!

Sen ska jag försöka hålla sötsakerna till helgen, även om de är tillåtna.

Första helgerna i februari är redan uppbokade:

semlor, kladdkaka med after eight-fluff och så kakor på burk, som jag fick av min kollega.

Bra men jobbigt!

Den här hösten har varit bra.

Jag har inte behövt sjukskriva mig annat än för halsfluss,

och det känns bra!

Det har varit jobbigt ibland, när det varit mycket att göra.

Som den där veckan när vi hade två kvällsmöten och ett öppet hus,

samtidigt som det var en intressant trädgårdsföreläsning jag ville gå på.

Och så flera kalas samma vecka.

Och en lång fredag. Rullande schema ger olika långa fredagar, 

och det var väl typiskt att det sammanföll!

Det var jobbigt, men jag klarade det.

Och så den här sista veckan innan jullovet.

Redan på måndagen märkte jag att jag var mer irriterad än vanligt, 

och så var det kvällsmöte och kvällsavslutning.

Och så allt det vanliga "göra klart inför jullovet-racet".

På jobbet.

Och "göra klart inför julen-racet" hemma.

Det var jobbigt, men jag klarade det.

Ända tills det blev julafton.

Då var jag helt slut.

Och på juldagen blev det än värre!

Tårarna bara rann när allt jag ville göra var att umgås med släkten.

Det blev en av de kortaste juldagarna i mannaminne,

och sen hem och sova. Mycket.

Annandagen prioriterade jag bort, då fick resten av familjen åka utan mig.

Jag sov. Mycket.

Och dagen efter det också.

Nu känns det bättre igen.

Skönt att jag är långledig.

Ska försöka att inte boka in för mycket, utan ta det lugnt.

Så att jag orkar med våren.