Oj, vad med timmar!

Hupp! Hur blev det här nu då?

Jobb flera timmar mer än jag är van vid, och mer blir det innan veckan är slut.

Och annorlunda jobb än vanligt till på köpet!

Jag började "som vanligt" i morse, med arbetslagsmöte,

men sedan fick jag kontorstjänst den återstående timmen.

Beställningar behövde göras, och eftersom det är jag som kan den biten

tog en kollega min plats i förskoleklassen.

När mina två timmar var till ända väntade medarbetarsamtal/lönesamtal.

Jag kände mig oförberedd med tanke på min höga frånvaro den sista tiden,

men det gick så bra så.

45 minuter övertid, men det får jag väl plocka ut som komp vid tillfälle.

I kväll är det planeringsmöte med Skobo (skolbarnsomsorgen eller fritids).

Två timmar när vi kan sitta tillsammans allihop, 

utan att oroa oss för vem som ska vara med barnen.

Det vill jag förstås inte missa, även om jag inte uppmärksammat mötet förrän idag...

På torsdag är det dags att gå upp i tid,

så de vanliga två timmarna kommer att bli fyra både torsdag och fredag.

Det blir ytterligare "mer-än-vanligt-tid" på torsdag,

när jag ska på seminarium på eftermiddagen.

Personalen i kommunens skolor ska "pimmas",

vilket innebär att vi ska examineras i datakunskap,

så att alla har en miniminivå som är godtagbar.

Nu är det två timmar introduktion, och det kan jag ju inte heller missa!

Jag kan tillägga att det känns rätt okej.

Jag tror inte att det ska bli några direkta problem

att jobba lite mer än vanligt,

även om jag säkert kommer att bli trött.

Utvärdering

Snart är ännu en jobbvecka till ända.

Det funkar fortfarande väldigt bra på jobbet,

men jag är mycket tröttare den här veckan.

Det är nu inte enbart av ondo,

eftersom det beror på att jag har gjort en massa saker.

Utvärdering av aktiviteter:

Hämta stora tjejen tidigt, på hennes begäran.

Fungerade: dåligt.

Resultat: osämja, trötthet och tårar.

Slutsats: klarar inte av det än.

KBT-behandling.

Fungerade: bra.

Resultat: insikt, framåtblickar och några tårar.

Slutsats: nyttigt, definitivt att fortsätta med.

Sjukt barn hemma.

(Med tillhörande vabbande pappa)

Fungerade: sådär.

Resultat: utebliven vila (aka trötthet), mycket gos.

Slutsats: tur att det inte var jag på heltid.

Äta frukost med stora tjejen och lämna på skolan.

(med assistans på hemmaplan av vabbande pappa)

Fungerade: hyfsat.

Resultat: något sen ankomst till jobbet.

Slutsats: möjlig lösning vid liknande situationer.

Ikeabesök med mammaledig kompis och hennes dotter.

Fungerade: mycket bra.

Resultat: uppdaterat hushåll, skratt, trötthet.

Slutsats: bör upprepas, även var för sig 

(dvs enbart Ikeabesök alt enbart kompis)

Det var väl det.

I morgon är det vila som står på agendan.

Sjuka barnet är friskt och ska till dagis,

sambon ska till jobbet,

huset är tomt och tyst när jag kommer hem.

Skönt!

Pepparkakskrasch

Min äldsta dotter har som tradition att bygga pepparkakshus med sin mormor före jul varje år.

Den här gången fick hon sällskap av sina båda tjejkusiner.

Huset står kvar hos mormor över jul, 

och när det är dags att plundra runt tjugondag Knut ska förstås byggherrarna vara med.

De tre tjejerna bjöds alltså in på en variant av julgransplundring.

Men om julgranen är tämligen ointressant i sammanhanget, 

och pepparkakshuset i stället står i centrum för allas uppmärksamhet,

är det verkligen en julgransplundring då?

Nej, det är det inte.

Det är en pepparkakskrasch, så klart.

I alla fall om man får tro min stora tjej.

Ett underbart nytt ord, som är väldigt användbart.

Det kan väl vara något för språkrådets nyordslista?!

Numera är ju julgranarna rätt trista att plundra, då godsakerna lyser med sin frånvaro.

Äpplena är utbytta mot julgranskulor,

smällkaramellerna är alltsomftast tomma på innehåll och kan återanvändas år från år,

och det är lättare att köpa färdigt glitter än att sitta och trä upp popcorn på tråd.

Vanligen löser man detta med godispåsar som delas ut,

men visst är det väl roligare att plundra ett pepparkakshus,

som faktiskt går att äta?!

Så släng ihop ett pepparkakshus till jul

(det finns ju de där färdiga byggsatserna och kristyr på tub,

så det måste inte bli alltför ansträngande),

och bjud sedan in vännerna på pepparkakskrasch den 13 januari.

Det är mitt tips.

Disney on Ice

För andra året i rad åkte vi till Stockholm, Globen och Disney on Ice.

I år var temat Prinsessor och hjältar,

och min prinsesstokiga sexåring var som klippt och skuren för en plats i publiken.

Jag insåg snart att jag är en riktig Disneynörd,

då jag kände igen precis varenda prinsessa

och dessutom kunde namnet på sjöhäxan i Den lilla sjöjungfrun.

Kan du?

Som sig bör blev alla foton ruskigt dåliga,

på långt avstånd, konstig belysning och hög rörlighet,

men det blev en del i alla fall.

Lilla söta Tingeling for omkring på isen och viftade med sitt trollspö,

och ibland fick man en skymt av älvstoftet som yrde.

Mest dramatiska inslaget var när onda fen i Törnrosa blev en drake som sprutade riktig eld.

I skenet från elden ser man hur prins Filip svingar sitt svärd

och drakens gröna öga lyser ondskefullt.

Mest imponerad blev jag av Prins Eriks sjömän

(Den lilla sjöjungfrun)

som från en katapult i form av en gungbräda

flög rakt in i riktiga akrobatnummer.

Med skridskor på fötterna.

Tyvärr inga bilder på det.

Något jag fick många bilder på var pardans.

Jasmine och Aladdin

Ariel och Prins Erik

Törnrosa (Aurora) och Prins Filip

Askungen och Prinsen

(Har de över huvud taget riktiga namn? Måste forska i det!)

Rapunzel och Eugen

Här är de allihop i den avslutande balen.

Då finns även Belle och Odjuret

samt Tiana och Naveen med på isen.

Och så den stora finalen:

Alla prinsessor och hjältar samt Musse, Mimmi och Långben dansar på isen

när Tingeling kommer in med häst och vagn.

Hon hissas upp i luften och det hela avslutas med fyrverkerier.

Nu har de släppt biljetterna till nästa omgång,

och ja, vi ska snart boka!

På med partyhatten, gott folk,
för då blir det festtema!

Kom du på sjöhäxans namn?

Ursula.

Myslys på trappen

Jag blev ensam hemma en stund på eftermiddagen,

och av någon anledning hoppade piffaren i mig igång.

Värmeljuslyktor tändes lite varstans

och sprider nu både stämning och väldoft omkring sig.

Medan jag smög runt med min illrosa gaständare modell längre

slog det mig att det vore mysigt om det lyste lite ute på trappen också.

Om någon går förbi och inte minst när familjen kommer hem.

Strax därefter stod jag på trappen i bara strumplästen

och försökte få loss de gamla värmeljusen ur de något snäva hållarna.

Innan jag hade lyckats tända de nya var tårna lite småfrusna,

men det var så vackert mot kvällshimlen att jag bara måste föreviga det.

Nu är ju fotografering i mörker inte det lättaste man kan ge sig på,

så tårna fick minsann stå ut en bra stund innan jag nöjde mig och gick in.

I skrivande stund värker de fortfarande en aning...

Det är inte ofta de här lyktorna lyser.

Vi bor i ett sant blåshål, och då lyktorna är av ett mycket luftigt snitt

brukar moder natur blåsa ut lågan med yttersta lätthet.

Lyktorna kommer från Zetas, 

där jag köpte dem på julmarknaden 2010.

Jag försökte klä in dem med lummer till jul, men jag blev inte nöjd.

Och de är så fina ändå, med sin enkla rostighet.

En vecka avklarad

Nu har jag alltså jobbat min första vecka efter sjukskrivningen.

(Eller...

Kan det räknas som en vecka när det bara är tre dagar?

Och när det dessutom bara handlade om två timmar per dag?)

Nåja, jag har i alla fall kommit fram till min första helg!

Det kan ingen ta ifrån mig! ;-)

Jag tycker fortfarande att det går bra.

Jag är pigg och glad på jobbet,

även om jag är trött och sliten hemma på kvällarna.

Det känns som att jag har åstadkommit något när jag kommer från jobbet,

och det är himla skönt att det är färdigt redan klockan tio på förmiddagen.

Och oftast orkar jag lite till när jag kommer hem också.

Idag svängde jag till exempel förbi växtbutiken på väg hem

och ägnade eftermiddagen åt att göra vår inomhus.

Dagens bilder visar en del av min vår.

Nu är det jul igen...

Jag började jobba idag.

Det gick bra. Över förväntan faktiskt.

Klockan fick förnyat förtroende på handleden,

kalendern utrustades med sin penna och stoppades ner i väskan,

sedan bar det av.

Med någon minut till godo körde jag in på skolans parkering.

Vid första anblicken såg det fullt ut, men det fanns i alla fall några lediga platser.

Sen gick det på rutin.

Namnskylten satt så ordentligt på insidan av skåpdörren,

och nyckeln gled obesvärat in i låskolven, 

trots att jag vet att det har varit låsbyte sedan jag jobbade senast.

Tur att jag var duktig och hämtade ut en ny nyckel innan jag blev sjuk.

Det kändes så rätt, så hemtamt på något vis,

att ha nyckelbandet hängande ut ur fickan, ner längs benet.

Det är ju så det ska vara!

Jag hade inte glömt några namn på barnen heller, tack och lov!

Sånt där kan vara känsligt.

Två timmar gick fort och lätt,

sen kunde jag fara hemåt mot min rutinmässiga avslappningsövning.

I morgon kör vi igång igen, och det kommer att bli så bra så!

Jaha, och var kommer rubriken på inlägget in, då?

Jo, på vårt kontor stod julgåvan från klassen och väntade på mig.

Nu ska här mumsas julkolor och sörplas julkaffe!

Oväntat lugnt

I morgon börjar jag jobba.

Två timmar om dagen ska jag vänja mig vid vardagen igen.

Jag är på väg tillbaka!

Det kändes väldigt bra när jag gjorde upp planer tillsammans med min chef.

Det kändes också väldigt bra när jag förankrade planerna hos min läkare.

Så här dagen före hade jag nog väntat mig lite fjärilar i magen.

Lite oro efter så lång tid hemma.

Men det känns fortfarande väldigt bra.

Största problemet är att jag inte vet var jag har lagt min namnskylt...

Jag har en plan

Jag var till läkaren idag, och nu har jag en plan.

En plan för att komma tillbaka till arbetet.

Lugnt och försiktigt,

ett steg i taget.

Jag vill ju inte hamna där jag varit med en gång.

Det känns bra.