Energibrist

Min sambo har ägnat större delen av dagen åt att gräva fram vårt hus, som omringats av dryga metern höga snövallar till följd av förra veckans takskottning och övrig taksnö som fick hjälp av plusgraderna på sin väg mot marken...

Jag kan inte gärna kräva någon direkt stöttning av honom just idag, men självklart sammanfaller det med en av mina sämre dagar. Jag lider av akut energibrist och känner att hela min kropp strävar neråt idag. Axlarna hänger, huvudet är tungt, jag orkar knappt lyfta armarna...
Jag är ingen bra mamma, har inget tålamod alls och skulle helst av allt bara gå och lägga mig. Men lillan behöver ammas, resten av familjen ska ha mat och stora tjejen förtjänar i alla fall lite uppmärksamhet...

Så... Det är bara att bita ihop. Har jag tur somnar lillan tidigt, så att jag kan lägga mig på soffan. Eller i sängen...

Förhoppningsvis är det bättre i morgon.

Stockholmsresa

Igår var det dags för första tillfället av min workshop kring examensarbetet.
Upplägget var lugnt och skönt med två plus två timmar mitt på dagen, med en timmas lunchrast.

Lugnt och skönt om man bor i Stockholm och inte måste ta med hela familjen, vill säga...
För mig blev det i stället en tolvtimmarstur, eftersom jag skulle få med både spädis och fyraåring inklusive tillbehör, hinna (och hitta) dit i tid för att amma innan det drog igång, i ett lite oberäkneligt väglag, få sambon att känna sig som hemma på ett ställe där jag själv bara varit ett fåtal gånger i mitt liv.

När allt var klart var det dags att finna vägen från Konradsberg till Bagarmossen, för att besöka min bror och hans familj, men min klara bild av vägen från Skogskyrkogården till slutdestinationen hade censurerats, så att en liten gatstump, som visade sig vara avgörande, hade raderats. Resultatet blev så klart en alldeles för lång omväg, som förlängdes ytterligare av min inkompetens i höger-vänster-området...

Sedan var det så klart alldeles för trevligt att träffa familjen, senaste gången var vid jul, och innan vi kom iväg var klockan alldeles för mycket. Väglaget hade då uppgraderats till förrädiskt, och så mycket högre hastigheter än 80 km/h kom vi inte upp i...
Vid Södertälje ökade andelen snö i nederbörden, och vid Läggesta vaknade lillan och vrålade. Hon som aldrig vrålar annars väljer så klart att göra det just då.
När vi kom till Strängnäs hade vi insett behovet av att stanna och amma, och hemkomsten försenades ytterligare.

Väl hemma, efter ett besök på pizzerian, försökte vi få en genomtrött fyraåring att äta innan hon fick gå och lägga sig, och sedan somnade vi båda på soffan.

Jag ser inte fram emot nästa tillfälle...

Ihärdig

Idag har jag tränat. Vattengympa, precis som förra veckan, men ett annat pass den här gången, eftersom jag inte är tillgänglig i morgon bitti.

Efter lite strul hade jag lämnat återbud för i morgon och bokat två platser idag, så att min svägerska skulle kunna följa med, men det visade sig att hon inte litat på mitt ord att jag skulle fixa det, så hon var upptagen. Självklart kan jag träna själv, men det blir lite roligare med sällskap, och så hade jag ju bokat två platser, och efter allt strul ville jag inte gärna lämna återbud.

Jag började fundera på vem som kunde vara intresserad, och även om alla verkade intresserade kunde jag snart ståta med en ganska stor samling ursäkter:
* Ska gå på stan
* Sambon ska bort
* Ska klippa sig
* Ska jobba

Där någonstans började jag misströsta, men så slog det mig att min syster skulle vara ledig idag, och även om vi inte pratat något om vattengympa var det värt ett försök. Jag slängde iväg ett sms, men var väl inte särskilt hoppfull. En ledig dag kan ju bero på att man ska göra något speciellt, och då kan man kanske inte klämma in ett oplanerat vattengympapass, och efter alla ursäkter var jag beredd på vad som helst.
När hon sedan ringde upp mig från mobilen blev jag övertygad om att hon var minst tio mil härifrån, så jag blev överlycklig när hon bara skulle ner på stan en sväng och gärna ville träna med mig!

Det är inte lätt att träna vattengympa för första gången, men hon tog ett schema innan vi gick därifrån, så jag kanske kan få sällskap fler gånger. =)
Dessutom har jag ju sått ett frö hos flera andra möjliga medtränare, så framtiden kan bli full av socialt laddade träningspass. Trevligt!

Slöar till...

Just nu sitter jag och inväntar min senaste lyx.
En kompis, lika mycket småbarnsförälder som jag, berättade att de börjat storhandla via nätet, och snart hade tanken slagit rot även hos mig, så igår kväll satt vi framför datorn och valde brödsorter, antal litrar mjölk och viktenhet på ingefära. Leveransen ska komma idag mellan tio och tolv, så nu väntar jag ivrigt på att se om det verkligen funkar!

Det vore så skönt att slippa hela storhandlingsfenomenet, speciellt som jag måste ha lillan med mig, om inte till och med båda tjejerna. Det finns roligare saker att göra när det är bara jag och lillan, och det finns inget värre än att handla med båda barnen! Snart är lillan dessutom för stor för kundvagnarna med babysits, och då gäller det att hon kan hålla balansen i vanliga barnsitsen...
Nu när det är vinterväglag är det också skönt att slippa åka iväg, och på det här viset kommer jag till och med undan att bära upp kassarna från bilen till huset.
Framåt sommaren kan jag argumentera med att de kör varorna i en kylbil, istället för en härligt uppvärmd vanlig bil.

Så här sitter jag och slöar till medan mina kassar packar sig själva och kommer hem till dörren! Härligt! =)

Sen blir det så klart lite stödhandling, sådant som inte fanns hemma, och sådant som tar slut innan det är dags för en ny beställning. Men sådant är inte så illa, då kan jag till och med ha med stora tjejen.

Godkänt!

Lillans nya blöjstorlek klarade första rejäla bajsattacken utan läckage, och får därmed betyget Godkänt. =)
De sista av förra storleken fick flytta hem till hennes en månad yngre kompis igår, när jag fått nog av läckor som fördärvar flertalet av våra surt förvärvade kläder i rätt storlek och modell. Snart har vi bara sommarklänningar kvar efter storasyster, som ju var liten under lite andra väderleksförhållanden...

Duktig

Idag har jag varit duktig.
Jag började med att skotta lite snö, sedan iväg till ett tidigt intensivpass vattenträning, så att jag var färdigtränad före tio. Jag passade till och med på att boka upp mig för samma pass resten av terminen, så nu har jag inget att skylla på. ;)

Därefter hämtade jag lillan som hållit farmor sysselsatt genom att gråta en timme i sträck innan hon äntligen somnade i hennes famn, dock fortfarande snyftande, i sömnen. Därifrån åkte vi till konditori Janeling för att hämta min svägerska (lillans faster) på jobbet, och samtidigt ta en fika och fylla på efter träningen. Då passade jag på att vara ännu lite duktigare, genom att välja bort den frestande semlan och istället ta en macka, gjord på grovt bröd, till på köpet. Jag sötade inte ens latten som jag drack till.

Sedan följde en relativt hemsk shoppingrunda, eftersom varje vända ut ur bilen bjöd på små vassa snöflingor som piskade oss i ansiktena.
Väl hemma skottade jag lite till, innan jag parkerade mig på soffan för att högljutt gnälla om mina värkande muskler...

Gott inflytande

Lillan har börjat smaka på potatis till lunch. Ordentligt mosad och utblandad med både matfett och bröstmjölk, men ändå med betydande potatisinnehåll.

I och med detta har hon påverkat mina matvanor positivt.
Eftersom det är både svårt och tråkigt att koka den lilla mängd potatis hon behöver kokar jag potatis så att det räcker även till mig och min lunch. Även om jag i normala fall hade valt ris eller pasta till just den rätt jag plockat upp ur frysen dagen till ära. Det gör i sin tur att jag äter mer potatis och mindre pasta än jag vanligtvis gör, och oavssett vad man anser om kolhydrater brukar väl potatis anses vara lite bättre än pasta.

Jag väljer dock bort såväl matfett som bröstmjölk, och nöjer mig med sås eller lingonsylt om det ska vara något alls till.

OS-påverkad

Jag är helt klart påverkad av OS när det gäller min träning.
Inte så att jag tränar hårdare eller mer.
Inte heller så att jag inte tränar utan sitter i TV-soffan och äter chips.
Utan på så sätt att jag tränar när det inte stör mitt OS-tittande.
I måndags fick promenaden vänta tills jag sett Kalla vinna sitt guld, och igår blev promenaden lite kortare, så att jag hann hem för att titta på tjejernas skidskytte. Idag kom jag ut lite tidigare och kunde unna mig en lite längre runda innan kvällens höjdpunkter ska avnjutas.
Och vattenträning på lördag morgon ska väl inte inkräkta på något viktigt...

Potatis

Efter några veckor av kvällsmat i form av gröt har lillan nu tagit steget till potatislunch. Äntligen, säger jag, för vi har varit på gång i flera dagar utan att det har blivit av. Så sent som i morse tänkte jag skjuta upp det till i morgon, eftersom jag hoppas att barnstolen levereras ner från vinden i kväll, och den stolen är inte lika jobbig att rengöra. Nu fick vi använda babysittern, trots att den blir oanvändbar under minst ett par timmar om det kladdas.

Nåja, det gick bra, inget kladd att tala om. Sen vet jag inte exakt hur mycket potatis hon fick ner i magen, men för att vara första gången är jag nöjd. Hon var glad och sprudlande medan hon åt, och det är ju ett gott tecken!

Slapparmorgon

Idag tog jag mig en liten sovmorgon. Så mycket man kan när man är småbarnsmor... Vid halv åtta fick jag snällt gå upp och göra frukost till stora tjejen, byta blöja på den lilla och sätta mig och amma. Min egen frukost fick vänta lite till.

Jag bestämde mig för att skippa alla planer på att åka och shoppa. Det är enklare att göra sådant när stora tjejen är på dagis, så jag kan lika gärna vänta till i morgon. Då kunde jag glömma stressen med att göra oss alla respektabla nog att ge oss ut i vimlet och i stället fortsätta slappa. =)

Det är skönt att unna sig en riktig slapparmorgon ibland, speciellt nu. Jag har varit så innerligt trött i några dagar... Dagarna funkar bra, men morgon och kväll orkar jag knappt sitta upp. Undrar om det är något på gång?

Ytterligare socialisering

Igår var det IKEA-premiär för lillan! Värt att fira, kan man tycka, och mycket riktigt var det kalas när vi kom hem. =)
Det var visserligen ett sammanträffande, men nybakta muffins med glasyr och strössel passar utmärkt att fira en stor social landvinning med.

Jag har längtat till IKEA ganska länge. Jag älskar att gå och titta på alla prylar, avdelningarna med många småsaker är de bästa: kök, barn, ljus... Det blir också något av en utflykt, och utflykter är vardagslyx tycker jag. Äta på restaurang är alltid trevligt, även om min något begränsade smak för mat oftast får mig att beställa köttbullar, vilket i sig inte är någon kulinarisk sensation...

Höstens barnafödsel i kombination med svininfluensa och en sambo/barnafader med säkerhetsmani (och en släng av hypokondri) har föranlett ett uppehåll i dessa små nöjesresor, och när jag vid nyår hörde rapporteras om "faran över" for jag i tanken omgående iväg till Västerås, men i verkligheten fick jag sansa mig, eftersom vädret och väglaget rekommenderade ytterligare väntan.

När så fredagkvällen kom med ett förslag från ovan nämnda sambo, att jag skulle ta lillan och åka till IKEA i helgen, var jag snabb att bjuda med min svägerska, med vilken jag just då var inbegripen i en chatt. Hennes respons var ungefär lika snabb som min, och innan någon hann ångra sig hade vi bestämt tid och upplägg.

Nu när den utflykten är avklarad börjar jag fundera på vilka mål jag nu ska sätta upp. Lager 157 var länge sedan, och Zetas har ju öppet nu, med trädgårdscafé och allt. Tulpanens hus i Åkeshov har vi pratat om, och Västerås centrum skulle inte vara helt fel heller.
Men nu närmast ska jag köpa lite kläder, så Tuna Park får duga för tillfället. I morgon, kanske...

Socialisering

Jag har nu inlett min dotters sociala träning på allvar.
Vid fem månaders ålder debuterade hon på babysångens stora scen, och hon gjorde det med den äran.

I flera dagar har hon ägnat bilfärderna åt intensiv sångträning (som stundtals resulterat i att hon somnat, troligen för att hon råkat sjunga lite för länge på en vaggvisa...) för att vara i högform när det äntligen var dags. Så även på morgonen, både när vi åkte till dagis för att lämna storasyster, och efteråt, när vi åkte hem till hennes en månad yngre kompis som stod inför en något tidigare debut.
Där lämnade vi bilen och så promenerade vi tillsammans, och då valde lillan att vila sig i form och sov därför i vagnen från första till sista steget.

Väl där var hon verkligen i högform. Lite chockad över den stora uppslutningen, kanske, men hon hämtade sig snabbt, och kunde koncentrera sig på sången.
Mamma var lite osäker på texterna, och det var klurigt att hålla koll på lillan och de rörelser som förväntades av oss samtidigt som jag skulle leta reda på texterna i den lilla folder jag fått. Men med lite mimande och rytmiskt gungande, kombinerat med de omkringsittandes skönsång, fick vi i alla fall känslan av babysång, och det var en känsla som min dotter uppskattade. Särskilt roligt var det när jag lyfte upp henne och gjorde olika rörelser med henne. Hej tummen upp och Vi sitter i samma båt var de två solklara favoriterna. Då skrattade hon stort.

Efteråt var det fika och vi tränade på att bära bäbis och bricka samtidigt. För att öka svårighetsgraden en aning ställde vi en kopp med varmt vatten på brickan också... :S Balansakten gick dock bra, och vi fick höga poäng av domarna.
Efter fikat gick vi hem, eftersom vi mammor tyckte att våra döttrar fått nog med social träning för att vara första gången. Lillan sov lika gott på hemvägen också.

Vi bestämde oss för att göra om det nästa vecka. Förhoppningsvis fungerar allt lika bra då. Vi har lämnat in ansökan om prenumeration på vädret, som var idealiskt för en promenad på två gånger en dryg halvtimme, och jag hoppas att lillans egen utvärdering leder till att hon fortsätter med vila-sig-i-form-tricket.

Fågeltema

Min dotter (den yngsta) har i dagarna utvecklat en vana att låta. Mycket, högt och länge. Då och då får hon till en lång hög ton som nästan påminner om en vissling, och det slog mig att hon låter som en falk av något slag.

Detta slog mig när jag pratade i telefon med min bror, och han berättade då att hans son, åtta månader gammal, börjat kvittra och därför går under smeknamnet näktergalen.

När det nu visat sig att två ur kusinskaran alldeles uppenbart har varit fåglar i sina tidigare liv, började jag så klart fundera på vad stora tjejen har för påbrå...
Så här spontant är det papegoja som kommer upp. Hon pratar mycket och härmas gärna... Annars gnäller hon en del, om det nu finns någon fågel som passar in på det. Eller en påfågel, eftersom hon tycker om att göra sig fin... Men det skulle hon nog inte gilla själv, i alla fall inte om hon visste att det är killarna som är finast. Hon har bestämda uppfattningar om tjejigt och killigt, den damen, och fina killar är inte hennes melodi!

Måste förstås inviga min storasyster i frågan, då hon basar över ytterligare två av kusinerna, och antagligen kan bidra med insikt i deras fågelbakgrund.

TV-framträdande

Idag var jag på jobbet och hälsade på igen. Oriflameleverans måste ju kombineras med att träffa trevliga kollegor, och idag var jag även lite spänd på att se hur skolan ser ut utan det nyligen nedbrunna huset, där jag råkade ha min arbetsplats.

Medan vi var där kom Östnytt till skolan för att filma ett inslag om den nedbrunna paviljongen och dess eventuella återuppbyggnad. De filmade så klart en del i våra nya lokaler, och just då hade lillan fått ett av sina sällsynta ilskeutbrott, så jag anade att vi skulle komma att få höra spädbarnsskrik på nyheterna i kväll.

När kvällens första regionala nyhetssändning var på gång spände vi öronen för att kunna höra skriken i bakgrunden, och mycket riktigt fick vi höra dem ganska snart.
Men vad vi inte räknat med var att vi strax därefter dök upp i bild, alla tre: lillan, stora tjejen och jag.

Stora tjejen blev ganska imponerad av det faktum att hon själv syntes i TV, och det ska väl erkännas att jag också tyckte att det var lite kul. Telefonen gick varm när vi ringde runt till de närmaste för att tipsa om att kolla nästa sändning, men den fick vi inte se själva, eftersom vår TV av någon anledning valde att visa ABC i stället för Östnytt just i början av sändningen... Surt!

Och hur såg det ut utan vår paviljong?
Tomt!

Åh, så skönt!

Jag har det senaste året arbetat på att klara av min lärarexamen, efter drygt tio år av obeslutsamhet. Inom ramen för det så kallade VAL-projektet har jag börjat beta av de fyra delar som uppenbarligen fattas, men så drabbades jag av akut graviditet under förra året, och framåt hösten tappade jag plötsligt fokus. (Undrar varför?!)

Min vanliga oförmåga att avsluta saker inom rimliga tidsramar parat med den frihet som följde med min önskan att avvika från det planerade upplägget för att kunna avsluta kursen innan terminsstart och mammaledighet, gjorde att arbetet i slutändan inte var klart förrän till jul... Då hade min kursledare avgått och enligt uppgift har arbetet vidarebefordrats till kursansvarig. Jag har inte hört något mer efter det... Hmm...

I samma anda sköt jag upp starten på examensarbetet, och intalade mig att min handledare skulle kontakta mig på ett eller annat sätt, och begränsade mitt engagemang till att kontrollera mailen hyfsat regelbundet. Ett par veckor filade jag visserligen på upplägget, men insåg att jag behöver en handledare för att göra precis allt. Jag har inte ens ett ord för det jag vill undersöka. Det krånglar till minsta småsak, som att söka efter relevant litteratur, till exempel.
Funderade på att maila projektledaren för att få klarhet, men... det blev inte av.

Nästa kurs är odefinierad. Jag skulle välja en estetisk kurs och meddela projektansvariga, så att de kunde ordna en plats på distans. Det har jag inte gjort.

Strax före jul kom jag in i min första panikperiod. Jag mådde riktigt dåligt, och kallade in min studievana kollega och vän, som fick mig att avsluta första kursen, och peppade mig angående examensarbetet. Mailet kom ändå inte iväg, och natten till tisdag kulminerade panikperiod två. Jag kom till insikt om att det bara återstår en fjärdedel av tiden, och jag har inte börjat. Jag kunde inte sova utan satte mig och formulerade det där mailet som nu måste komma iväg.

Med ett nytt ultimatum: idag eller aldrig (ja, jag vet att det var helt och hållet retoriskt, men jag behövde det), satte jag mig vid datorn i tisdags och då hittade jag plötsligt information som gällde mig. Det verkade som att ingen fått någon handledare, det var inte bara jag. I slutet av februari drar en workshop igång för att vi ska komma till skott med våra arbeten.
Jag formulerade raskt om mitt mail och skickade iväg det (idag eller aldrig). Jag kände mig med ens lite lugnare.

Idag fick jag svar på mailet. Nu kan jag andas ut på riktigt.
Handledaren kontaktar mig när det är klart, jag är välkommen på workshopen (workshoppen? Hur stavas det i pluralis? Allt ser dumt ut!) och vi väntar med kursen för tillfället. Pust!

Nu ska jag beställa litteratur på biblioteket, inte om mitt område, utan om att skriva examensarbete, så att jag är förberedd när det drar igång!

Nya rutiner?

Lillan sover i sin säng. Andra kvällen i rad som hon somnat långt före elva, vilket varit en magisk gräns för henne både länge och väl. I kväll somnade hon snällt när jag lade henne så tidigt som tio över nio. Det är ju två timmar tidigare!!!

Har en lätt oro för vad som kommer att hända med morgonrutinerna... Jag har ju varit ganska bortskämd nu när hon lätt sover till nio eller ännu längre, men stora tjejen går ju i alla fall upp tidigare, så att plocka upp lillan två timmar tidigare ska väl inte döda mig, antar jag.

Av en kompis fick jag information om hur det går till när de ändrar sovvanorna till mer barnvänliga läggtider, och så här långt stämmer det på pricken! Hon ska skjuta läggtiden bakåt med en halvtimme till en timme åt gången; idag lade hon sig 35 minuter tidigare än igår. Nästan lite läskigt... Hoppas att hon inte informerar mig om något otäckt, om hon ska ha så rätt hela tiden! :S

Jaja, jag ska inte dra på för stora växlar än... Det är bara två dagar. För en månad sedan vaknade hon fyra två dagar i rad, och det blev (tack och lov) inte mer bestående än så. Egentligen finns det inget som säger att det inte blir så den här gången med. Utom kompisen, då. =)

Trevlig dag

Idag har jag haft trevligt. Riktigt trevligt, faktiskt.

Klippte luggen hos min frisör, och även om det bara är luggen och går otroligt fort, så är det en kort stund av lyx! Och så går man därifrån och är fin. Kan det bli bättre?

Gick på stan med mina barn och min svägerska. Det är lite rofyllt att ha någon mer vuxen med sig. Jag måste inte vara på helspänn hela tiden för att ha koll på både vagnen och fyraåringen med spring i benen, utan kan överlåta antingen eller till någon annan. Eller båda, för en stund...

Fikade på café. Bara en latte, utan fikabröd, men lyx!

Köpte kuddar till fåtöljerna. Skön känsla av att ha skämt bort sig själv, speciellt som det var alldeles oplanerat. Det var inget vi behövde, jag bara såg dem och slog till! Underbart!

Trevligt besök på eftermiddagen. Jobbarkompisen som går så bra ihop med mina barn. Och mig. =) Dricka latte och prata om allt och inget. Härligt!

Slutligen somnade lillan, som det verkar, för natten redan kvart i tio. Hon hinner visserligen vakna än, men hon har varit tyst och lugn riktigt länge för att vara före elva, så det är lite lyx det också!

Alldeles för sällan...

Jag har kommit på att jag är på stan alldeles för sällan för mitt eget bästa.
När jag nu kommer ner på stan (eller till köpcentret, för den delen)är det så många saker jag behöver ordna att jag glömmer eller inte hinner hälften.
Och är det något jag behöver välja eller fundera lite på av någon annan anledning så brukar jag rationalisera bort det för att det tar för lång tid...

Nej, fram för friska barn och mammor och gärna lite bättre väglag, så att man kan ta sig fram med vagnen, för då ska jag börja springa på stan var och varannan dag!
På så sätt slipper jag kanske vänta en månad på det där jag glömde köpa sist...

Lite småtrött

Idag har jag haft ett fullspäckat schema!

Upp tidigt, duscha och iväg till Växtriket med svägerskan.
Blomma till födelsedagsbarnet stod på listan, men man passar förstås på att få lite vårinspiration bland fröer och växter. =) Jag fick med mig ett helt litet groddningskit, så inom en vecka ska vi mumsa groddar här hemma.
Sedan hem, plantera ihop de inköpta blommorna i den likaledes inköpta krukan, äta mat och så iväg till kalaset.

Där träffade vi en stor kille. Värdparets son, som fyller ett inom en månad, var så klart större än min tjej, som är fem månader (idag. Hurra, hurra, hurra!), men det var först när han kom ner på golvet som skillnaden slog mig ordentligt. Han kryper! Han ställer sig upp alldeles själv, med hjälp av ett bord eller så! Han går när någon håller i honom! Han är ju nästan vuxen!

Plötsligt var klockan närmare fem, och det var dags att fara hemåt. Eftersom det inte fanns tillgång till latte på kalaset drack jag kaffe när jag kom hem i stället, för att sedan åka iväg till affären för att komplettera inför middagen, som blev sen.

Full fart en hel dag! Jag är helt slut! (Eller inte egentligen, men det var mer än jag är van vid på en dag just nu...)
I morgon väntar ytterligare en fullspäckad dag: luggklippning, shopping och eftermiddagsbesök av jobbarkompis. Hur ska jag orka? ;)

Sömnad

Idag har jag sytt färdigt den andra gardinen, som jag började på i veckan. Idag mådde jag betydligt bättre, så resultatet blev därefter. =)
Jag gav mig inte på att sätta upp dem, eftersom jag måste kapa gardinstången, skruva och ha mig för att få upp dem, och det överlåter jag helt kokett åt min sambo. (Annars är det jag som får skäll när det ramlar ner...)

Men jag nöjde mig inte med det, utan plockade fram tyget jag köpte i måndags, och började på filten som ska skickas till Tyskland. Jag broderade namn och datum med en mellanblå färg på mörkgrå fleece, och kunde sedan konstatera att det inte syntes särskilt bra...
Men uppfinningsrik som jag är bestämde jag snabbt att min avsikt var att göra det lite diskret. (Snacka om efterkonstruktion!)

Om jag hinner i morgon ska jag sy ihop fleecetyget med den söta flanellen, och så har vi en dubbelsidig mysfilt (med diskret namnmärkning) att skicka till den lille parveln. Det är inte speciellt svårt, det ska bara bli raka sömmar och så ska det hinnas med. Det är nog det värsta! I morgon ska jag både åka till blomsterbutiken (hurra!) och gå på kalas.

Min söta dotter inspireras lätt av min kreativa sida, men hon blir väldigt upprörd när det inte är så lätt som hon skulle önska. Hon är inte så mycket för att öva, utan bryter ihop av hopplöshet när hon inte kan. Att det är första gången hon försöker spelar ingen roll.

Idag hade hon planer på att sy en egen filt till kompisens lillasyster och brodera hennes namn på den. Bristen på tyg och hennes misslyckade försök att brodera ett hjärta senast var av underordnad betydelse. Jag påtalade åtminstone det ena (och nämnde nog lite diskret det andra också) och lite senare kröp hon upp i soffan och kikade över axeln på mig och mitt broderi, med orden: "...så att jag kan lära mig sy någon gång!" Det är lovvärt, men om man inte vill öva hjälper det nog inte så mycket att titta på...
Men jag ska i alla fall investera i lite enklare material. Mina grejer är mer avpassade för små stygn, och det är väl inte det ultimata nybörjarkitet.

Inte helt frisk...

Jag tyckte nog att jag mådde hyfsat igår.
Så bra att jag tog med en förtvivlat trött tjej på promenad i vagnen för att hon skulle få sova en stund. Jag gick nästan pinsamt långsamt och det gick bra, så här en vecka efter min senaste motionsrunda.

Men man förstår rätt snabbt att allt inte är som det ska, när man efter en halvtimma i maklig takt blir så trött att man inte bara lägger sig och vilar, utan till och med somnar!

Jag är inte typen som somnar på dagtid. Gör jag det så är något på tok.
Och det var det igår.

Fredag

Ja, nu är det alltså fredag igen. Stora tjejen är inte på dagis och jag kunde sova ut eftersom jag inte behövde göra oss alla färdiga för avfärd, och eftersom min morgonpigga dotter fick frukost av sin far innan han åkte till jobbet.

Jo, det är stora tjejen som är morgonpigg. Lillan sover fortfarande, även om hon har rört på sig några gånger under morgonen. Jag tror alltid att hon har vaknat, men när jag ska plocka upp henne sover hon som en stock. Jag trodde att alla bäbisar körde upp sina föräldrar vid okristliga tider på morgnarna, men inte lillan.

Igår hade vi en underlig upplevelse. Vi åkte till dagis utan lillan. Hon låg hemma och sov (så klart) med mormor som barnvakt. Det kändes som att vi hade glömt något när vi lämnade bilen utan att släpa på babyskyddet.

Anledningen var min efterlängtade ögonbrynsplockning, som jag fick boka om förra veckan. Det krävde lite jobb för att hitta en barnvakt, men till slut lovade mormor att komma hit innan hon började jobba. Det funkade bra, men det kändes lite stressigt eftersom jag är en sådan person som gärna vill ha en extra liten stund på mig för att slippa stressa, och jag vill gärna ge mamma samma lyx. Jag ville alltså få in inte mindre än två extra små stunder mellan min ögonbrynsplockning och öppningsdags på mammas butik. Och det utöver två gånger restiden mellan hemma och stan...

Lillan hade förresten precis vaknat när jag kom hem. Hon hade med andra ord knappt märkt att hon hade barnvakt.

Inspiration

Jag vet ju att det är så, men ändå blir jag lika förundrad varje gång.
Så fort jag är förkyld (eller sjuk på annat sätt) får jag sån lust att göra saker. Gärna sådant jag inte orkar.

Som att skotta snö. Jag har varit på gång flera gånger nu de senaste dagarna, men sedan insett att förkylningen knappast skulle bli bättre av det. Jag har inte ens funderat på det när jag varit frisk, men nu... :/

Eller gardinerna jag gav mig på igår. Varför nu??? Fem meter tyg är lite körigt att handskas med, och att klättra omkring i fönstrena och mäta är ingen lek.

Och vore det inte härligt med en promenad i det vackra vintervädret? (Just idag är det snöigt, yrigt och kallt, men det har ju varit andra dagar.) Och kroppen skriker efter att få röra på sig ordentligt, jag har ju varit stilla så länge nu... Ja, just det, det fanns ju en anledning till det!

Inkapacitet är alltså det ultimata inspirationsmedlet. Undrar hur man ska kunna hitta ett kryphål som gör att man kan utnyttja den där inspirationen. Går den att konservera? Eller kan man sätta ut en annons på Blocket och tjäna lite pengar på att låta någon annan använda inspirationen? Och kanske hitta billig inspiration som någon annan vill bli av med?

Bloggande

När stora tjejen föddes började jag blogga för första gången. Det var jätteroligt, och jag kan fortfarande gå tillbaka och läsa mina gamla inlägg och tycka att de är jättebra. (Länken finns här intill, 2005-2006 är nog de bästa!) Jag fick enstaka kommentarer, och jag hade ett par bloggare jag hade en bloggrelation med, det vill säga att de läste och kommenterade mina inlägg, och jag deras.

2007 skaffade jag en trädgårdsblogg och plötsligt blev bloggen så mycket större. Det var många som läste och kommenterade, inte varje inlägg, men många. Och så kunde man skicka interna meddelanden till andra bloggare. Jag bloggade fortfarande på båda, men trädgårdsbloggen var roligare.

När lillan föddes hade jag just börjat med Facebook, och eftersom båda tjejerna krävde en del uppmärksamhet hann jag inte med allt, och Facebook var lite snabbare. Korta inlägg och korta kommentarer. Och så lite nyhetens behag, förstås. Samtidigt tyckte jag att min gamla blogg stagnerat, temat funkade inte riktigt som det skulle och det var inte roligt att skriva. Trädgårdsbloggen var drabbad av tekniska fel titt som tätt, och till slut lade man ner helt och hållet för att sedan starta om på nytt.

Nu har jag börjat med den här bloggen, som jag kan göra lite eget med, och plötsligt blev bloggandet mycket roligare.
Trädgårdsbloggen har kommit igång, och det är lite nya grejer där med, så även om trädgården ligger begravd under snön har jag börjat leka med den bloggen också.

Det är nog just det jag gör nu. Jag leker blogg. Jag har kul, och då plockar bloggen marknadsandelar från Facebook igen.

Hur tänkte jag nu?

Jag började av någon anledning med ett gammalt projekt idag. En variant på rullgardin skulle tillverkas i somras, var det tänkt, men det blev aldrig av.
Idag tog jag alltså tag i det, började mäta, klippa, nåla och sy.

Idag av alla dagar.
När jag är trött, frusen, förkyld och har ont i huvudet.
Hur tänkte jag? Och hur tyckte jag att det blev?

Om jag säger så här: Jag är inte klar.
Jag tänkte fel, jag fick sy om och jag missade vissa detaljer.
Och jag har inte lyckats lista ut hur jag ska montera dem i fönstret.

Suck!

Gillar inte idag

Idag är jag trött, frusen och har huvudvärk.
Jag var uppe tidigt, men när jag hade konstaterat att stora tjejen får vara hemma idag med för att hämta sig efter sprutan i söndags orkade jag bara äta frukost, sedan hamnade jag på soffan, under filten.
Nu är jag i alla fall upprätt, jag har druckit kaffe och tagit tabletter mot huvudvärken. Dessutom har jag krupit in i en stickad tröja, så nu tror jag att värmen börjar komma tillbaka i kroppen.
Jag är förkyld också, och jag måste välja vilket som är värst: snoret som rinner eller huvudvärken när jag snyter mig... Hoppas att tabletterna gör underverk!

Det känns som en perfekt dag att ligga framför TV:n och följa någon skidtävling. Måste kolla TV-tidningen!

Det börjar komma tillbaka...

Så här tredje dagen på grötinskolningen fick jag för mig att lillan skulle ha haklapp på sig, då kläderna åtminstone igår blev lite kladdiga och sedermera stela av missplacerad gröt (och den missplacerade är överrepresenterad i sammanhanget...).

När den traditionella frottehaklappen var monterad under hakan och jag såg damens handhavande med den, fick jag en inre bild av en gammal favorit. En blå haklapp som mer liknade ett förkläde, i ett något mer avtorkbart material med långa ärmar och ficka i nederkanten. Det var vår bästa vän när stora tjejen var i värsta kladdstadiet. Vi slet ut en och köpte en till innan hon kom ur den fasen.

Jag började leta i minnet: var hade vi lagt den?
Jag kom snart fram till att nummer två också var helt utsliten, och att vi slängt den när vi slutligen bestämt oss för att låta henne kladda utan skyddsnät.

Nu är planen att så snart som möjligt införskaffa en haklapp av samma modell, men inte nödvändigtvis blå. Förhoppningsvis kan storasyster gå till dagis i morgon, så att jag kan packa med mig lillan och åka till bäbisbutiken.

Rivstart

Efter en slö helg, då jag knappt stuckit näsan utanför dörren, rivstartar jag veckan med inte mindre än två utfärder på en och samma dag.

På förmiddagen var jag till BVC med lillan, som nu vid fem månaders ålder sprängt åttakilosvallen. Om vi går på tivoli får hon numera åka de där attraktionerna som stoltserar med ett plakat med texten: Bara för oss över 65 centimeter. De är inte många, men någon borde väl finnas...
Förutom dessa glädjande inslag i besöket på BVC fick den lilla även utstå smärta i form av inte mindre än två sprutor. En i varje lår, och om hon ogillade den första, så hatade hon den andra.

På väg hem stannade vi till vid ICA för att fylla på lagret av mjölk. Eftersom det bara fanns en halv deciliter kvar hemma, var detta av nöden, varför det retade mig så mycket mer att inse att plånboken låg kvar hemma. Som tur var kom den insikten medan jag stod i kön, innan jag kommit fram till kassan, så jag slapp utstå den pinsamma situation som lätt uppstår när man vill köpa något men inte kan betala. Jag fick i stället utstå det något mindre pinsamma, att gå tillbaka med mina mjölkpaket och sedan lämna en tom korg innan jag gick ut från affären utan att handla. Pinsamhetsgraden hänger då på antalet personer som uppmärksammar de olika delarna av mitt besök i affären, och även om det är någon som känner igen mig. Det värsta scenariot är att de som känner igen mig även har uppmärksammat mina göranden.
I det här fallet hejade jag på en bekant när jag gick ut genom kassorna, men jag tvivlar på att han lade märke till mig innan.

Sedan bar det av hem för att lösa av mormor som kamperat ihop med stora tjejen som på inga villkors vis ville följa med när lillasyster skulle få spruta. Jag anar en viss aversion...

Lite senare på dagen insåg jag att ytterligare en utfärd skulle krävas innan jag kunde slappna av. Mitt försök att låna om en biblioteksbok misslyckades nämligen, och såvida jag inte ville betala förseningsavgift var det bara att lämna in den innan stängningsdags.
När sambon kom hem från jobbet, med fyra liter mjölk bör tilläggas, tog jag vändande bil in till stan. (I själva verket var det jag som vände bilen, men det är ett rätt roligt uttryck, tycker jag.)

På 22 minuter lämnade jag boken, scannade utan resultat två butiker efter en "snyggare mössa" (eftersom reklammössan från min fars företag inte fått godkänt på den estetiska utvärderingen) och köpte plommon på ICA (med plånbok).
Därefter dristade jag mig till ett besök i mammas tygaffär och inspekterade de nya inslagen samt köpte tyg till en filt som jag avser att skicka till Tyskland innan barnet i fråga slutar använda filtar.

Väl hemma åkte jag som vanligt på att amma innan jag själv fick mat i magen, för att sedan avnjuta ett ljummet mål mat. Men nu tänker jag i alla fall slappna av. =)