Begravning

Igår var det inte en bra dag.

Jag hade ont i magen, ont i huvudet, var ledsen och ville inte!

Min älskade farmor skulle begravas, och jag saknar henne så mycket!

I brist på blommor från min egen trädgård hade jag köpt pärlhyacinter i kruka

till en egen personlig handbukett.

Det var det närmaste jag kunde komma en trädgårdsbukett i januari.

Att blomsterspråket säger något om tusen tårar känns också rätt.

Själva begravningen var fantastiskt vacker.

Ljus och personlig, om än gammaldags.

Det värsta är själva gravsättningen, 

när vi får gå fram till kanten, titta ner och lämna vår sista hälsning.

Jag grät redan innan jag kom in i kyrkan, och ute vid graven var det hemskt!

Vår blomsteruppsättning valde vi att ha i trädgårdskänsla,

med tulpaner i blandade färger.

Med texten Sov gott, farmor!

I natt sov jag nästan ingenting.

Så idag är inte heller en bra dag.

En ovanlig vecka

Lillans feber vill inte riktigt ge med sig, 

och även när temperaturen är lite lägre är hon väldigt trött, 

så hon blir hemma lite till.

Mina dagar blir lite annorlunda eftersom jag inte kan promenera på förmiddagarna,

och det blir inte samma möjlighet till vila.

Det gäller att sysselsätta henne, för hon är väldigt rastlös.

Helst skulle hon vilja vara ute i pulkabacken, men det orkar hon ju inte.

Idag fick hon färglägga och bygga en drake.

Undrar vad vi ska hitta på i morgon?!

Febrigt sällskap

Både igår och idag har jag haft sällskap av en febrig liten tjej.

Idag började vi på rätt sida feber-strecket, 

så vi hoppades på att kunna gå ut en stund på eftermiddagen, 

men nu har vi hamnat på fel sida igen, så besvikelsen är stor.

Tänk vilken miss att som femåring bli sjuk just den veckan när det är som bäst vinter!

Vi håller tummarna för att snön ligger kvar tills hon blir frisk!

Simträning

Stora Tjejen kämpar med att lära sig simma.

I somras släppte den värsta skräcken, och hon lekte mer obehindrat i poolen här hemma.

Hon tog några simtag, både över och framförallt under vattenytan.

Sen kom hösten och simskola med skolan, men då ville det sig inte alls.

I slutet av terminen klarade hon fem simtag, men nu är det ett uppehåll, 

när andra halvan av klassen ska få sin "grundkurs",

och så får vår tjej följa med och träna mer om någon månad.

Så vi får försöka hålla kunskaperna vid liv på egen hand så länge.

Idag gjorde vi slag i saken och åkte in till badhuset.

Eftersom jag är hemma om dagarna, kan vi åka direkt efter skolan,

och träna i relativt lugn miljö.

Först gick det inte alls utan flythjälp.

Sen tog hon sex simtag i sträck. Rekordet var slaget!

Sen blev det nio.

Och elva.

Tolv, tretton, nitton!

Och 21!

Till och med 30, nästan en hel längd i lilla bassängen!

Och precis innan vi skulle gå klarade hon 32, men avslutade med en kallsup.

Sånt måste firas, så klart!

Det blev glass till efterrätt.

På en måndag!

Kontraster

Jag känner att det är jättestor skillnad just nu.

Skillnad på för- och eftermiddag, eller skillnad på hemma och borta,

jag vet inte riktigt, men skillnad är det!

Jag känner mig fylld av energi och har tagit tag i träningen.

Jag orkar gå långt, och mår jättebra i det och av det.

Men när jag gör något annat blir jag sjukligt trött.

IKEA-besöket en onsdag förmiddag, 

vilket är en lugn tid på ett IKEA-varuhus,

tog hårt på krafterna.

När jag hälsat på på jobbet tog jag också slut,

fast det bara var en kort stund och gick jättebra.

På kvällen ligger jag bara på soffan och har ingen ork alls.

Och ändå...

Nästa dag är energin tillbaka, och jag orkar både gå med stavar och skotta snö.

Så skönt!

Att kliva ur duschen efter första promenaden på några dagar är underbart!

Svetten är borta, men den härliga nytränade känslan består.

Att de senaste dagarnas (med mina mått) ihärdiga magträning

sedan syns på spegelbilden, är ju bara ett plus!

Nu kör vi!

Känner energin återvända

För ganska exakt ett år sedan var jag fylld av energi

och startade min hälsoresa med sockerfrihet, ITO-dieten 

och regelbundna träffar med mannen med den fantastiska vågen.

Det fortsatte med Å-loppet och viljan att lära mig springa.

Jag gick ner tio kilo, och skillnaden syntes tydligt.

Sen kom hösten, och depressionen slog till igen.

Vattengympan kom helt av sig eftersom jag inte klarade att träffa folk, 

viljan att hålla vikten i schack mattades rejält 

och jag fick ökad dos på medicinen som får mig att gå upp i vikt.

Men jag gjorde promenader till en del av min dagliga rutin.

Alltid något.

Nu är det januari igen.

Jag mår fortfarande inte bra, mitt försök att börja jobba sket sig totalt,

och resulterade i ytterligare en medicin med samma biverkning.

Men jag känner att jag vill igen.

Jag har börjat följa mina promenader med Runkeeper igen,

jag har börjat med plankan och MRL-träningen.

Jag längtar tills det blir barmark, så att jag kan börja springa igen.

Har till och med tittat på dubbade löparskor, men har inte de pengarna just nu...

Jag har funderat på att börja på gym!

Jag tror att det här är ett bra sätt att komma tillbaka.

Jag tänker i alla fall ge det ett försök!

Älskade farmor!

I tisdags somnade min älskade farmor in, 93 år gammal.

De senaste åren har hon börjat säga 

"Ja, inte är det bra, inte" när man frågar hur hon mår, 

men hon har varit pigg och klar ända in i det sista.

Farmor har en särskild plats i mitt hjärta.

När jag växte upp bodde farmor och farfar bara några hundra meter längre bort,

så det är klart att vi träffades ofta.

Jag minns att vi spelade kort tillsammans, Svarta Maja.

Annars är det mycket trädgård med farmor.

Ringblommor doftar farmor!

Hon gick gärna ut i landet och knipsade av några blommor åt mig.

Och när jag skalar äpplen tänker jag alltid på farmor.

Nyplockade från trädet eller marken och så blev de nog mos, skulle jag tro,

för hos farmor var det alltid efterrätt!

Farmor tyckte om att komma hem till mig, trots den hemska backen upp till mitt hus.

Hon gillade att gå runt bland mina blommor och minnas sin egen trädgård,

som hon fick ge upp när farfar dog och hon flyttade till en lägenhet i stan.

Jag plockade alltid en bukett till henne att ta med hem,

och sist bad hon att få ett äpple som ramlat ner.

"Det är vinterfrukt, så det smakar nog inte så gott än", sa vi.

"Det gör inget, det luktar så gott!"

Jag är lite ledsen över att det är vinter nu,

för jag skulle vilja ge farmor en bukett från min egen trädgård på begravningen.

Men till sommaren får jag sätta en bukett vid graven istället.

Och i min trädgård finns farmor kvar,

till och med mitt i vintern!

Taklöken jag fick av henne stortrivs på min mur,
och i onsdags föll min blick på just den och värmde mitt hjärta.
Till sommaren blommar hennes blå bolltistlar
och från och med nu ska jag varje år ha ringblommor och luktärt,
och plocka många buketter!
♥

Ny plan

Nu behöver jag en ny plan att gå efter, 

eftersom den där med att jobba gick om intet.

Jag träffade min läkare idag, och en del av den nya planen är ny medicin.

Och en ganska lång period av sjukskrivning.

Fortsatta samtal med min "psykogymnast".
Och så ska jag försöka hälsoboosta mig själv.
Röra på mig, vitaminer, osv.
Och träffa vänner.
Ha roligt.

Ord som skaver

Ibland säger folk saker som landar fel.

Som "Vi kan inte ha det så här, Carro!", 

när jag kämpar för att komma in och jobba fast tårarna bara rinner.

Jag försöker komma ihåg att de menar väl,

men det skaver.

Menar de att jag ställer till det? För dem?

För det behöver jag inte höra.

Hur jag än försöker glömma sitter orden kvar och skaver i hjärnan.

Tänka rätt!

Just nu är jag ett lätt offer för tankemonstret.

Det gäller att jag tänker rätt och inte släpper henne för nära!

Jag har försökt börja jobba, men det var för tidigt och jag behöver mer tid på mig 

för att må lika bra på jobbet som jag gör hemma.

För jag mår bra hemma.

Jag mår mycket bättre hemma nu än jag gjorde i oktober.

Tankemonstret vill gärna få mig att tro att jag inte klarar av mitt jobb,

att jag aldrig kommer att klara av det.

Tankemonstret vill få mig att tro att jag mår dåligt hela tiden,

och att det aldrig kommer att bli bättre.

Men hon har fel!

Och jag ska bevisa det!

Platt fall!

Nej, det visade sig inte att det var värt det.

Jag har kämpat varje dag för att ta mig till jobbet, 

och tre av fyra dagar har börjat med tårar.

Jag har inte tyckt att det är roligt,

och jag känner att jag inte kan bidra med något just nu.

Idag var det full barngrupp, och det var tvärstopp.

Tårarna bara rann.

Jag hade inte ens kraft att gå in och sätta mig vid datorn.

Jag satt på personalrummet och gick sedan in till chefen.

Sen åkte jag hem.

Ger mig själv mer tid, och gör ett nytt försök en annan gång.

Så får det bli.

Tungt!

Idag var det planering på jobbet. 

Inga barn, men många kollegor.

Det sliter också.

Så idag var det en ny första dag,

och precis som i fredags kom tårarna innan jag lyckades komma in i det.

Roligt att träffa kollegor, så klart,

men jag mådde inte bra.

Efteråt känns det i hela kroppen.

Jag har ont.

I nacken, och för första gången även i armen.

I morgon ska jag tack och lov till sjukgymnasten.

Men först blir det ytterligare en första dag:

Första dagen med full barngrupp.

Jobbat

Jaha, då var premiären avklarad.

Första jobbdagen efter ett par månaders sjukskrivning.

Ingen regelrätt ångest, men väl oförklarliga och envisa tårar,

och det är inget jag vill dela med intet ont anande barn.

Det tog en och en halv timme "ensamjobb" på min stängda avdelning,

innan jag klarade av att ta klivet in på den öppna avdelningen och jobba med barnen.

Men jag var där, och jag kom in bland barnen till slut, och det gick bra.

Det var mitt mål med dagen, så jag får vara nöjd.

På måndag höjer jag ribban lite.

När jag kom hem tog jag min promenad,

som inte blev av på förmiddagen.

Skönt att få ur sig lite frustrationer.

Hoppas att det visar sig vara värt det

Idag känns det inte alls bra.

Jag ska börja jobba klockan tolv.

Ställde klockan på åtta, så att jag ska hinna promenera, duscha och äta innan jag måste åka,

men det är segt. Jag har ännu inte fått i mig kaffet, så punkt 1 och 2 blir svårt.

Jag gråter igen, och fräser åt barnen.

Tycker inte om mig själv.

Känner mig ensam i mina problem.

Min KBT-kontakt ("psykogymnasten") vet inte ens om att jag ska börja jobba idag,

och min läkare är alldeles säkert ledig nu, med jul och nyår och allt.

Det känns som att jag inte har någon utväg om det inte skulle fungera.

Eftersom jag är delvis sjukskriven måste jag ha läkarintyg från dag ett, 

och det känns som att jag inte kan få det.

Det som är extra jobbigt är att det kändes bra i tisdags.

Sen kom en dipp på nyårsafton, och nu känns det nattsvart.

Nytt år

Eftersom min familj är av den sorten människor som är värda att smälta för,

bestod nyårsefterrätten av smält Olof, eller pannacotta, som det också heter.

Vi valde att fira nyår i lugn och ro hemma.

Eller... jag valde det.

Jag ville inte utmana ödet.

Inför nyår kändes det bra.

Jag hade klarat julen över förväntan 

och var ganska beredd på att börja jobba efter nyår.

Inga onda aningar alls.

Men ändå, för säkerhets skull...

Men trots mina försiktighetsåtgärder blev nyårsafton för mycket.

Tårar, ångest och hopplöshetskänslor.

Nu får jag försöka skaka av mig det och komma igen till i morgon,

för då är det dags att jobba.