Födelsedagskaos

I morgon fyller min stora tjej fem år, och som vanligt innebär det en massa fix och trix så här dagen före. Det ska städas och bakas, ställas i ordning för det stora antalet gäster som dyker upp dagen till ära, och helst ska någon ny inredningsdetalj fixas också.

I år gjorde vi oss lite extra pyssel, eftersom presenten består av att vi fixar lite på hennes lekplats här på tomten. En stadigvarande hopphage (till skillnad från de som jag ritar upp på asfalten, men som försvinner efter varje regn...) har lagts av betongplattor, sanden som hon lånade ut till pappas stenläggning förra sommaren har återbördats till sandlådan, en balansbana med låga "räcken" och hoppstenar har fixats till och dolts bakom ett levande staket, som jag flätat av pil.
Sista fixet får vi göra i kväll, när damen har gått och lagt sig, så att det är klart när morgondagens födelsedagsväckning äger rum.

Planen var att hinna med en brasa i år, tidigare har vi valt bort det, eftersom det är efter hennes läggtid före en ansträngande dag, men nu börjar vi inse att det nog inte hinns med. Kanske nästa år...

En riktig skitdag!

Idag blev inget som det skulle.

Som vanligt blev det tjafs med stora tjejen innan vi kom iväg till dagis, för sent, som vanligt, det också.

Storhandlingen gick om intet, eftersom jag inte hade hunnit göra matlista och därmed inte heller inköpslista. Istället åkte jag hem i förhoppningen att jag skulle kunna plugga på förmiddagen, men eftersom lillan ihärdigt vägrade sova, utan var orolig och krävde mycket uppmärksamhet, blev det inget av med det heller.
Funderade på att ta en promenad med henne, men konstaterade att jag måste äta för att sedan åka och handla innan stora tjejen skulle hämtas på dagis, så även promenaden gick om intet.
Eftersom jag ännu inte handlat blev det en halvdan lunch, med pastaspiraler och brödlösa hamburgare , och det var på håret att jag hällde ut alltihop på golvet.

Trots att jag haft hela förmiddagen på mig hade jag ändå inte fått ihop en vettig inköpslista, och tiden började tryta, så det blev en snabbhandling i lilla butiken vid dagis, istället för storhandling i stora butiken på andra sidan stan, och så fick jag med mig en ledsen tjej hem, som efter en incident på dagis häftigt deklarerade för mig att hon nu inte längre var kär i killen som ägt hennes lilla hjärta i flera år. "Inte idag i alla fall!"

Lillan hade somnat när vi kom till dagis, men vaknade strax efter ankomsten till hemmet. Hon placerades i vagnen, med förhoppningen att hon skulle somna om, men tji fick jag: hon fortsatte eftermiddagen på samma sätt som hon inlett dagen. Trött och kinkig.

Tjafsade lite till med stora tjejen, som försöker förhandla om toalettbesök(!) till och med. Jag lämnade henne med hot om att hon skulle få ta hand om sina egna bajsiga underkläder om hon vägrade gå på toaletten. Barnsligt, men liksom lillan var jag både trött och kinkig vid det laget.

Istället för att göra i ordning min välbehövliga latte fick jag sätta mig och amma, och innan jag fick kaffe i mig hade vi också haft en mjölkolycka i kylen, när jag halvt om halvt tvingat stora tjejen att balansera på en pall med ett fullt mjölkpaket. (Bör försöka med ett djupt andetag istället nästa gång...) Lillan blev inte lyckligare av att bli åsidosatt mitt under amningen, så kaoset fortsatte.

För att slappna av lite grann satte jag mig vid datorn och spelade lite pusselspel. Avslappningshalten kan väl ifrågastättas när jag hade kaffeglaset i ena handen, medan den andra stöttade lillan, som fick amma sig till lite sömn.
Snart nog började hon visa tecken på magkramper, och efter att ha vridit sig i smärtor kom det en hård klutt i blöjan. När det var åtgärdat satte jag igång med maten, men när sambon klev in genom dörren rann tårarna nerför kinderna, och han fick ta över.

Efter det har jag pluggat en aning, men mest försökt skapa lugn i mitt inre kaos.

Jag behöver semester!

Allt på en gång!

Just nu har jag en ketchupupplevelse. Allt, precis allt, händer på en och samma gång:

*Jag har fått en handledare för examensarbetet och känner pressen att sitta med böcker eller dator i knät för jämnan. Snart nog ska jag även upp till Stockholm för att träffa handledaren live.

*På tisdag börjar vi inskolningen av höstens sexåringar. Jag har ju inte börjat jobba än, men för allas bästa ska jag ändå delta i inskolningen.

*Stora tjejen fyller fem på lördag, och vår present kräver en stor praktisk insats. Mest av hennes far, som åtagit sig kroppsarbetet, men det är till största delen jag som står för planeringen... Dessutom är det kalas både nu på lördag (släkten och vänner till familjen) och nästa (barnkalas), så det blir en del bakning, städning och andra därmed förenliga aktiviteter också.

*Och inte minst är trädgårdssäsongen igång, den här säsongen när jag svurit på att storsatsa, eftersom jag missade så mycket förra året, när jag var gravid.

Hur ska jag hinna med allt??? Planering, planering, planering.

På riktigt

Nu är jag på gång på riktigt. Idag hämtade jag min beställda bok i bokhandeln, och fyra reserverade böcker på biblioteket. En av dem har jag redan plöjt och hittat en hel del matnyttigt. Hoppas bara att jag kan skriva det jag tänkt, så att jag får användning för de här böckerna.
Den köpta får jag garanterat nytta av, eftersom det är en handbok som vi rekommenderas använda vid skrivandet, men de lånade går på temat läsinlärning, och jag har inte kört den planen med någon som kan det där med examensarbeten än...

Jag ska verkligen göra mitt bästa för att skriva färdigt nu under våren, för det vore riktigt jobbigt att ha det hängande över mig när jag för första gången ska ta emot en förskoleklass full av skolnykomlingar och försöka göra något vettigt av det samarbetet.
Däremot är jag övertygad om att det kommer att kräva en hel del av mig. Att få tid att plugga när man är hemma med en bäbis som sällan vill sova är nog inte det lättaste. Det faktum att storasyster bara är på dagis femton timmar i veckan, och dessutom ska både hämtas och lämnas underlättar inte. Att både jag och lillan ska äta mat varje dag stjäl massor av tid. Dessutom har jag en och annan fritidsaktivitet som jag också vill få tid till: trädgården, babysången, bloggen...

Jag ska försöka göra en budget över tiden jag ska lägga ner. Det måste vara realistiskt, men det ska också ge resultat. Jag måste vara effektiv när jag pluggar och så måste jag skriva hela tiden. Jag kan inte sitta och bara läsa hur länge som helst, med bara korta anteckningar för hand, det måste in i mallen, in i datorn. Jag känner mig själv: jag kan fila på formuleringarna till dödagar, så det är lika bra att börja i tid.

Inte illa

Min stora tjej, knappt fem år, visade idag överraskande färdigheter i matematik.

Hon stod och kollade över axeln medan jag spelade lite, som jag trodde, intelligensbefriande Farmville på Facebook. Jag håller på att samla prylar till en barnkammare för djurens bäbisar, och tittade just på sammanställningen över vilka prylar jag behöver, när hon efter en stunds koncentrerad tystnad säger:
"Du behöver bara sex till av den där."

På skärmen kan man bara utläsa att jag har fyra av "den där". Hon har själv koll på att det är tio det ska vara (om det är gott minne eller om hon har förstått att tio är ett magiskt tal i vårt tiobaserade räknesystem vet jag inte) och sedan har hon räknat ut att det fattas sex stycken.
Inte var det en enstaka lyckträff heller, för därefter räknade hon ut att det saknades tre av den andra, där det stod sju.

Jag kan inte påminna mig att vi har pratat något särskilt om minus eller fattas, även om det så klart kommer upp då och då, lärare som man är...
Hon måste alltså vara extremt intelligent. Brås på mor sin. ;)

Panik!

Helt plötsligt har jag blivit med handledare!

Under hösten hände ingenting, och hittills under våren hände heller ingenting, annat än att jag själv tog tag i examensarbetet och gick en workshop på ämnet och kontaktade "min" institution. Utan respons, kan jag tillägga.

Nu har jag plötsligt, på mindre än ett dygn, dels fått svar och dels alltså fått en handledare! Och inte vilken handledare som helst, utan själva studierektorn på institutionen!

Anledningen till rubriken är att jag plötsligt måste gå från min avslappnade "jag ska - snart"-inställning till en mer arbetsam "skriva uppsatsen nu"-approach.
Jag fick en fråga när jag vill träffa henne; nu i vår, eller tidigt i höst, och jag vet vad jag måste svara. Det finns inga ursäkter för att skjuta upp det längre, så jag kan inte svara något annat än "nu", men jag har inte vågat göra det än...

Så nu ska jag alltså åka upp till Stockholm ännu fler gånger, och troligen på vanliga veckodagar, så att sambon måste ta ut föräldraledigt för att vara hemma med barnen.
Och så ska jag göra upp en tidsbudget för arbetet, och inte minst måste jag börja skriva!
Det är så mycket att göra att jag blir alldeles matt. Men det ska bli skönt att bli klar!

Skön dag!

I vanliga fall förknippar jag inte mina studiedagar i Stockholm med ord som skönt och avslappnande. Det brukar överlag inte vara dagar som kvalificerar sig till den fina klubben "bra dag", men idag hände det!

Jag åkte själv, trafiken var överkomlig, väglaget utan anmärkning och solen sken uppiggande. Det blev lite tidsnöd för att hinna fram i tid, men det löste sig utan större stress.

Själva studierna bestod av att analysera en uppsats, och trots att jag inte kunnat skriva ut den (vi har varken papper eller bläck till det här hemma, och jag har inte haft möjlighet att komma till jobbet och skriva ut den) utan läste den på skärmen, vilket inte är att rekommendera, var jag rätt nöjd med mina bidrag till diskussionen.
När vi närmade oss lunch konstaterade vi att 2 av deltagarna inte kunde vara med på eftermiddagen, och eftersom vi bara var tre stycken dagen till ära, skulle jag bli ensam med vår lärare... Därför sköt vi lite på lunchen och sedan tog vi två kvarvarande en gemensam lunch, då vi passade på att diskutera min uppsats lite mer djupgående, och sedan slutade vi.

Detta var en och en halv timme före utsatt tid, så jag bestämde mig, efter en mycket kort överläggning med mig själv, att jag skulle ta tillfället i akt och åka till ett av mina favoritställen i världen: Zetas handelsträdgård. Deras trädgårdscafé går inte av för hackor, och ska jag unna mig något så är detta bland det bättre jag kan välja!
Småkyligt, men med en plats i solen och en filt kunde jag njuta av min latte och den överdimensionerade "småkakan" medan jag blickade ut över något så fantastiskt som en handelsträdgård i vårskrud.

Jag tog mig tid att gå ett varv bland växterna och fick med mig en häftig lila pärlhyacint innan jag åter satte mig i bilen och for hemåt, fortfarande med en halvtimme till godo.

Nej, jag kan inte klaga! =)

Några tankar i bilen...

Idag har jag tillbringat en del tid i bilen, på väg till och från Stockholm. Jag är inte helt säker, men det kan vara första gången jag åker bil alldeles ensam till Stockholm. Annars brukar jag åka tåg om det bara är jag, men nu passade det mig bättre att ha bilen, så att jag kunde komma hem till min amningsdate utan den fördröjning tunnelbana och tåg förorsakar.

Radion fick skvala lite sällskaplig musik för att jag inte skulle känna mig alldeles övergiven, och ute på transportsträckan E20 kopplade jag in farthållaren och hade en avslappnad färd.
Den gav dock upphov till några tankar:

#1 Hur fungerar det egentligen när bilradion själv byter frekvens för att hålla kvar den valda stationen? Vem var det som kom på den funktionen? Jag är hur som helst innerligt tacksam, för jag skulle ha gett upp ganska snart om jag skulle hålla på och ratta för att hitta den bästa inställningen hela tiden. För att inte tala om att jag skulle ha kört av vägen, trots att jag inte behövde gasa...

#2 Min kropp är av någon anledning helt övertygad om att det går bättre att köra om ett annat fordon om man trycker foten hårt mot bilgolvet. Gaspedalen är inte viktig i sammanhanget, det är trycket nedåt som är hemligheten. Därför sitter jag ofta med foten hårt pressad mot golvet när jag med farthållaren inkopplad far förbi en mer långsamtgående medtrafikant. Undrar om den reflexen hade fått något utrymme om bilarna från början konstruerats med en gasknapp istället, som man ska trycka på med tummen...

Några härliga dagar i solen

Veckan har startat på ett ypperligt sätt. Solen har öst ner över mig och min trädgård, och eftersom jag har förmånen att vara hemma med mina barn, har vi tillbringat massor av tid utomhus.
Några rabatter har fått nya frisyrer, vi har promenerat med lillan i vagn och stora tjejen på cykel, entrén har begåvats med några nya fina vårarrangemang, och inte minst har luncher och mellanmål avnjutits utomhus! =)
Jag har äntligen vågat mig på att amma utomhus efter vinterns mjölkstockningsterror, och även om man får tänka sig för och inte ta av den där extra tröjan, utifall att solen skulle gå i moln (Brr...), är det en befrielse att slippa soffan... Den får jag nog av ändå!
Resten av veckan är uppbokad: Svärmor, babysång och playdate. Och i helgen bär det av till Stockholm och plugget igen...

Promenad

Idag ökade jag alla parametrar på min promenad med vagnen: hastighet, sträcka och tid. Enligt den där formeln som man fick lära sig i högstadiematten måste det innebära att jag ökade sträckan mer än hastigheten, för annars hade tiden automatiskt minskat...

Nu till något mer handfast: Trots att solen inte behagade visa sig var det en väldigt trevlig vårpromenad, med sju sköna plusgrader i luften och vårtecken överallt man tittade. Bland de nya vårtecknen som uppenbarade sig var blåsipporna och sädesärlorna de mest markanta. Enligt mina föräldrar ska vi inte se sädesärlorna här förrän den 12 april, så i år var de tidiga, den extrema vintern till trots.
Annat jag såg var hasselhängen (läskigt gula, inte alls roligt med tanke på att jag brukar vara känslig för hasselpollen och inte tänkte använda min medicin medan jag ammar... :S ) och högt vattenstånd i våtmarken, vilket får den att mer påminna om en sjö. Domherrar (och damer) såg jag också, men då får jag för mig att det är smällkallt, så vårtecken vet jag inte...

För övrigt inga direkta sjukdomssymptom trots den i början av inlägget omtalade formeln, så jag ser fram emot morgondagens utflykt med tillförsikt. =)

I sista stund

Nu har min sambo börjat ta aktiv del i mattränandet inför min heldag på trädgårdsmässan utan barn. Denna heldagsaktivitet innebär att vår dotter på sju månader, som fortfarande anser bröstmjölken vara basfödan, måste klara sig utan amning ganska många timmar. Det innebär också att min sambo är den som måste handskas med henne när hon blir hungrig, och jag hade nog hoppats att han skulle engagera sig i att få henne att äta annat än på mig.

Visst har han matat henne, och visst har han gett henne välling och gröt flera gånger under de senaste två månaderna, men som jag ser det har det varit väl sporadiskt, och inte med avsikt att skapa en vana, utan mer för att prova om det går. Och jag tycker nog att jag har fått lite för många himlande ögon som svar när jag föreslagit att han ska göra det.

Nu har han i alla fall kommit med på tåget, och igår var det han som tog initiativ till att pumpa ur bröstmjölk och prova om hon äter det. (Vi har alltså inte ens provat det förrän nu. Förstå vilket ickeengagemang det varit!!!)

Hoppas bara att det räcker med ett par dagars framförhållning, för på torsdag är det dags!

Att inte utmana ödet

Idag ville ödet att jag skulle ut och promenera.
Därför var det jag som var bäst lämpad för att ta med lillan på promenad när hon inte kunde somna: inte speciellt ont i halsen, inte så hostig, inte ont i huvudet och inte så trött. Dessutom bättre kläder och bättre hårdag än min sambo.

Då kommer utmaningen: Utmana inte ödet!
Gå inte för snabbt, gå inte för långt och hitta inte på en massa andra aktiviteter utomhus när promenaden är avklarad!

Det finns inget som är så svårt som att gå långsamt. Eller... jo... det finns det säkert, men det är i alla fall väldigt svårt.
Och när det ändå går så bra, skulle man väl lika gärna kunna gå en bit till...
Om man lyckas undvika de två första fällorna hinner man ju med något mer, som att rensa i rabatterna eller beskära en buske... Det är ju så skönt att vara ute, och det är väl bra att vara ute utifall att lillan skulle vakna.

Men om man utmanar ödet ökar risken för att förkylningen, som just nu verkar ha lugnat ner sig, tar fart igen och i värsta fall däckar mig på torsdag, när jag ska på trädgårdsmässan, som jag sett fram emot så länge. Och det vill jag inte!

Så nu sitter jag här och känner mig otillräcklig efter en lite för kort och långsam promenad och med massor av sysslor som väntar på mig där ute. Och så är jag nöjd!

Påsksjukan

Min stora tjej har precis tillfrisknat efter årets upplaga av påsksjukan. För fjärde året i rad har hon varit sjuk i direkt anslutning till påsken, något som fascinerar mig, med tanke på att påsken inte återkommer samma tid varje år, utan varierar över ett flertal veckor.

I år var det hosta och hög feber som började söndagen före påsk, och hennes första feberfria dag var långfredagen. Hon hostar fortfarande, och orkar inte lika mycket som vanligt, men jämfört med de värsta dagarna är hon ett under av energi.

Förra året var det också förkylning, men inte lika hög feber och inte lika länge. Det började lördagen före påsk, och på onsdagen var hon bara hemma för återhämtning. På skärtorsdagen fick hon tillfälligt ont i örat, och efter påsk visade det sig att hon haft en öroninflammation...

Året före det spydde hon på långfredagen och vi fick hålla oss hemma hela påsken, som säkerhetsåtgärd.

2007 insjuknade hon först på annandagen...

Sin första påsk fick hon i alla fall fira frisk, men då var hon i stället sjuk på midsommar...