Det lunkar på

Nu har jag jobbat "på riktigt" i en månad.

Bara 25%, men jag har fått lön för det, till skillnad från min aktiva sjukskrivning.

Och så får jag göra sånt som någon annan skulle ha gjort.

Som att ta med ett gäng ungar ut på gården eller svara i telefon.

Jag har till och med ringt föräldrar.

Det känns bättre ju mer jag jobbar, och det är ju bra.

Idag börjar jag jobba 50%, och just idag är det inte så illa.

Jag är ju liksom ledig.

Förhoppningsvis känns det lika bra att jobba mer,

jag har den senaste veckan tyckt att tiden rusar iväg lite för snabbt när jag är där,

så det är väl bra att få lite mer tid.

Grekisk mytologi

Lillan påminde mig häromdagen om en bok som vi lånade på biblioteket i somras.

Den handlade om Millesgården och lite om historien bakom vissa av statyerna där.

"Kommer du ihåg hon som dog och så fick han inte titta på henne för då skulle hon inte leva igen?"

Historien om Orfeus och Eurydike gjorde visst störst intryck på henne!

Naturligtvis gick jag till biblioteket och lånade 

Malte möter Ängel 

en magisk majkväll på Millesgården.

Som mammor som gillar att barnen tycker om böcker gör.

Men jag gick ett steg längre, och bad bibliotekarien leta upp fler böcker om grekisk mytologi.

Det är ju väldigt fascinerande berättelser, 

som dessutom ingår som en del av vårt kulturarv.

Bara det att stjärnbilderna ofta härstammar från dem!

Jag kom hem med en bok om kung Midas,

och en samling som är lite svårare, men som jag tänker att jag kan arbeta om,

så att de passar Lillan lite bättre.

Kung Midas gjorde succé, även hos Stora Tjejen.

Lillan vill att vi köper en bok om grekisk mytologi, så jag kollar runt lite.

Jag hittade också en bra sida om det på Unga Fakta.

Det blir lite som att jobba med ett tema, som vi gör på jobbet.

Och självklart måste vi åka till Millesgården i sommar!

Hormoner i omlopp

Stora Tjejen blir snart tio år, och det har börjat skvätta hormoner om henne.

Känslorna är högt och lågt och tårarna sprutar.

Då och då gör det ont eller så händer det nåt nytt i kroppen som skrämmer.

Och samtidigt kommer en period av ökade krav på skolfronten.

Nationella proven ska genomföras nu, 

och även om det inte är några problem har hon prestationsångest.

Efter trean måste hon byta skola, och det kan innebära uppbrott från kompisarna,

och dessutom nya lokaler, ny personal och nya rutiner,

precis när hon börjar känna sig säker med de hon har nu.

Det blir en balansgång att stärka henne utan att skydda för mycket.

Ställa lämpliga krav utan att bryta ner henne.

Hitta fungerande strategier både för henne och för oss...

Idag kom jag äntligen ihåg!

Torsdag idag, och då ska jag ju vara på jobbet en stund.

Idag hade jag huvudvärk hela förmiddagen, så jag var inte jättepeppad,

men tog en tablett innan jag åkte och hoppades på det bästa.

Vi gick ut nästan direkt, och en varm och solig vårdag som idag 

är det fantastiskt att vara ute på vår gård!

Två tjejer i tvåan kom och ville ha ett naturpyssel att göra, 

och så satte vi igång att göra naturvävar!

De knöt ihop sina pinnar till en ram, och började planera för vad de skulle väva in.

Det är för det här jag älskar mitt jobb, och idag kom jag faktiskt ihåg det!

Och inte var jag lika trött som i tisdags heller!

På jobbet

Jag har varit på jobbet idag.

"Hängt av mig jackan och tagit på mig tofflorna",

som jag brukar säga.

Det gick bra. Typ.

Gjorde inget speciellt, bara var där och cirkulerade.

Spelade ett spel, skojade med barnen, hjälpte till att leta pärlor...

Och sånt.

På väg därifrån slog tröttheten till.

Har nästan bara legat på soffan sedan jag kom hem,

och nu är jag stel i nacken och har ont i huvudet.

Kände inte av det då, det kom efteråt.

Det kommer att bli bättre.

Det vet jag att det kommer att bli.

På torsdag ska jag dit igen.

Kalendarisk vår!

I torsdags kom Lillan hem från dagis och deklarerade att på söndag är det vår!

Under resten av kvällen återkom ämnet så fort söndagen kom på tal.

"På söndag kl xx kommer ett nytt avsnitt av ..." "På söndag? Då är det ju vår!"

"...och frampå söndag kommer så ett nytt lågtryck in över..." "På söndag är det vår!"

Och så vidare.

Och idag är det söndag.

Och vår.

Och just idag hittade jag den första vintergäcken i entréplanteringen.

Och tydligen är det meteorologisk vår också, sedan den 23 februari!

För att det ska vara vår krävs dygnsmedeltemperatur över 0 grader sju dagar i sträck.

På smhi.se kan man följa vårens intåg i Sverige.

Spontanopererad

Det är inte varje dag man blir spontanopererad, men det är just vad jag blev idag.

När jag ändå var hos läkaren för min sjukskrivning 

passade jag på att fråga om en bindvävsknuta som sitter så illa till att den skaver när jag tränar.

Han tittade på den och bestämde sig för att ta bort den på en gång!

Bedövning, sax och tryckförband.

Det tog fem minuter, sen var jag av med den!

Perfekt, då jag har bestämt mig för att börja springa nästa vecka!

Jobba lite "light"

Jo, alltså... jag mår bättre och vill komma tillbaka till jobbet.

Men det minsta man kan jobba enligt försäkringskassan är 25%, två timmar om dagen.

Varje dag.

Det orkar jag inte än.

Nu har jag avtalat med min läkare och min handläggare på försäkringskassan,

att jag ska prova att jobba ett par timmar ett par dagar i veckan,

medan jag fortfarande är sjukskriven.

Det kallas för aktiv sjukskrivning.

Jag börjar på tisdag.

Jag vill så innerligt gärna att det ska fungera!

En härlig vårdag!

Idag var det en väldigt trög start.

Båda barnen sov dåligt, så jag tillbringade min natt ömsom i den ena sängen och ömsom i den andra,

och var långt ifrån utsövd när väckarklockan ringde.

Frukosten fick vänta tills Stora Tjejen lämnats på skolan, 

och huvudvärken kom som ett brev på posten.

Valet mellan att sova på soffan eller att träna enligt planen var svårt, men till slut blev det träning.

Termometern visade på nästan sex plusgrader, 

så jag valde en lite lättare klädsel och letade fram vårskorna ur gömmorna. 

Broddarna fick stanna hemma, och så gav jag mig ut med stavarna.

Från första steget kände jag att det skulle bli en skön promenad,

vårsolen sken och lite ljumma vårvindar lekte med hästsvansen.

Grusvägen är fortfarande bitvis isig, och däremellan väldigt mjuk och blöt,

så jag valde att gå på asfalt idag. Broddarna saknades inte alls!

Sträckan blev extra lång, utan att det kändes jobbigt.

Huvudvärken var som bortblåst när jag kom hem.

Och hemma i rabatten hittade jag en tydlig snödroppsknopp!

Kan det bli bättre?!

Det funkar!

Det är fantastiskt vad jag kan åstadkomma genom att bara bestämma mig!

Inte en macka utöver frukosten sedan jag bestämde att det fick vara stopp!

Och inget annat onödigt heller.

Dags att bestämma sig!

Den här veckan har inte alls blivit som jag planerade!

Stora Tjejen har inte mått bra, och förutom att hon inte kunnat göra det hon planerat,

har hon varit ganska gnällig, vilket sliter ännu mer på hennes ömtåliga mamma.

Dessutom har jag varit snäll och lämnat Lillan på dagis,

så att hennes pappa/min sambo kunnat åka direkt till jobbet och samlat mer flex.

Sammantaget har det blivit väldigt jobbigt.

Jag har mått dåligt.

När jag mår dåligt tenderar jag att tröstäta.

Så det har jag gjort.

I går kväll åt jag sex skivor bröd.

Efter att jag ätit yoghurt efter träningen.

Sex!

Så kan jag ju inte ha det!

Om jag vill gå ner de där kilona jag gått upp måste jag sluta med det.

Och det vill jag.

Så nu bestämmer jag mig för att det är slutätet!

Inga mer kvällsmackor!

Inga onödiga mål, varken dagtid eller på kvällen.

Dipp

Det är sportlov, och jag lovade Stora Tjejen att hon skulle få vara ledig.

Hon skulle få lov att hitta egna aktiviteter, så att mina rutiner håller.

Tyvärr gick det inte så bra.

Hon har inte mått så bra, och ovanpå det oväntade sällskapet fick jag en massa gnäll.

Jag älskar mina barn. Verkligen.

Men när jag inte mår bra funkar det inte.

En stund idag grät vi båda okontrollerat.

Inte det bästa sportlovsupplägget.

Nu håller jag alla tummar och tår för att hon ska orka vara hos mormor i morgon.

Bokslukare

Stora Tjejen har blivit något av en bokslukare, nio år gammal och god läsare.

Deckarserie efter deckarserie har avverkats, och nu har hon gett sig på Harry Potter.

Hon läser de första böckerna själv, samtidigt som vi med högläsning kommit till de sista böckerna.

Det blir några besök på biblioteket, och eftersom jag går hos sjukgymnast inne i stan 

passar jag på att gå in på biblioteket när jag ändå är där.

Och nu har det börjat smitta av sig på mig!

Jag började så smått med att läsa Harry Potter, 

läste i förväg medan vi hade böckerna hemma för högläsning.

Underbara böcker!

Sedan blev det Fredrik Backmans samlade verk.

Fantastisk författare!

Jag älskar hans sätt att skriva!

Därefter gav jag mig på Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Tre böcker som även blivit tre TV-filmer,

och som både gör mig glad och förtvivlad.

Att människor kan förtrycka andra människor så, bara på grund av vem de älskar!

Vi förfasas över Rysslands lagar, men det var inte länge sedan vi hade samma lagar här.

Nu håller jag på med Den gamla trädgården av Hwang Sok-Yong.

Jag har precis lärt känna en nyligen frigiven politisk koreansk fånge,

och väntar på att få lära känna trädgården.

Det är ett annorlunda tempo i den. Lite asiatiskt.

Inte så illa i alla fall!

Jo, jag var ju hos mannen med den fantastiska vågen i veckan...

Vägde mig senast i slutet av september, och sedan dess har det hänt en del.

1. Jag har inte mått bra. Då tenderar jag att tröstäta.
2. Jag har först fått ökad dos medicin, och sedan ytterligare en. Mediciner som har viktuppgång och ökad aptit som biverkan.
3. Jag har inte klarat av gruppträning, så jag har fått sluta med vattengympa.
4. Jag har inte sprungit en meter.

Jag inser ju att vikten inte har fortsatt neråt sedan dess.

Även om jag sedan nyår satsat mer på allsidig träning, 

och faktiskt inte ätit sött mer än i undantagsfall.

Jag satte en mental gräns vid 5,5 kg upp.

Mer än så känns inte okej, ens under omständigheterna.

Resultatet: 3,5 kg uppåt!

På sätt och vis har jag alltså gått ner 2 kg!

Och sedan januari förra året har jag fortfarande gått ner över 7 kg.

Nu är det bara att köra på, och hoppas på nedgång till nästa gång!

Undersöker läget

Eftersom jag gjorde en så total felbedömning av läget före jul,

när jag var helt säker på att det skulle gå bra att börja jobba,

har jag bestämt mig för att undersöka läget noga inför mötet med min läkare i slutet av månaden.

Jag vill inte hamna där igen.

Igår var jag på jobbet nästan två timmar.

Hängde av mig jackan och tog på mig tofflorna.

Var med barnen och pratade med kollegorna.

Och chefen.

Jag kände en tydlig spänning i halsmusklerna.

Axlarna åkte upp mot öronen.

Men jag var där och jag grät inte.

Det var inte ens nära.

På eftermiddagen kom tröttheten.

Kände mig som en urvriden trasa.

Före sju gav jag upp och gick och lade mig.

Sov över tolv timmar.

Idag mår jag bra.

Jag ska hälsa på en gång till, efter lovet.

En eftermiddag, när det är mer barn än en fredag förmiddag.

Så att jag säkert vet.

Men om jag måste sova tolv timmar efter ett lugnt besök...

Då ska jag kanske inte börja jobba riktigt än.

Mera simträning

Stora Tjejen och jag fortsätter träna på simningen.

Igår fick vi några tips av personalen på badhuset, och vips gick det ännu lite bättre!

Vi fick rådet att leka, men min Stora Tjej tröttnar snabbt på att leka - hon vill simma!

Igår simmade hon omkring med ett stort leende på läpparna!

Överlag märker jag att det funkar bäst utan press.

Är det jobbigt är det bäst att göra något annat, efter en stund går det bättre.

Hon simmar nästan bäst när jag inte bryr mig.

Hon gillar att överraska!

Nu räknar vi inte simtag längre, efter att hon kommit upp över 100.

Vi räknar meter istället, och igår blev det 75 meter utan att vila!

Nästa gång ska vi (om det är ledigt) träna lite i stora bassängen. 

Bara för att.

Känna på vattnet, se hur det är att inte nå botten, prova.

Självklart följer korven med oss dit i så fall!

Tjoff!

Varför dra ut på saker i onödan?!

Igår lät jag mig själv tänka tanken att kontakta mannen med den fantastiska vågen.

Idag är en tid bokad, på onsdag kommer domen!

Mycket kvar att ta av

Jag är väldigt nöjd med mig själv!

Jag tränar enligt min plan (läs mer på min träningsblogg)

och nu ser jag själv skillnad!

Magen har blivit plattare, och jag känner av musklerna på ett helt annat sätt,

i såväl mage som rumpa och lår.

Jag gillar min spegelbild!

Samtidigt ser jag ju att det fortfarande finns massor att ta av.

Det är nästan lika peppande, av någon anledning.

Istället för att tänka att det är hopplöst,

ser jag den där bilringen som en utmaning!

Jag har ju så roligt just nu.

Det är kul att träna!

Funderar på att ta kontakt med mannen med den fantastiska vågen igen.

Få lite siffror.

Är lite nervös för att jag har gått upp mer än jag önskar sedan sist jag vägde mig, bara...

Men hur som helst måste jag ju börja någonstans.

Och väger jag mycket kan jag ju gå ner mycket.

Solsken och takdropp

Idag blev det lite vårkänslor i kroppen!

Jag tänker inte börja längta än, 

men visst lyfter det andarna lite när solen skiner och snön smälter!

Eftersom jag fortfarande har en skön känsla för övrigt,

känns allt toppen när det är så här!

Bra känsla!

Idag har jag en bra känsla i hela kroppen.

Jag går omkring och ler.

Jag känner mig stark och pigg, och jag vet att jag gör något bra för mig själv.

Jag har gjort plankan, fem sekunder längre än jag brukar.

Jag har gjort dubbel uppsättning av MRL-träningen.

Jag har promenerat lite längre och lite snabbare än jag brukar.

Jag känner mig smalare och snyggare än vanligt.

Och idag kommer en vän och fikar.

Det är väldigt skönt att ha en bra känsla, för en gångs skull.

Jag är så van vid att ha en dålig känsla.

Är det på väg att vända?

Fick brev idag

Hej mama! Mama ja saknar dej.

Kan man bli annat än lycklig?

♥

Ta ut riktningen!

Jag har ju bestämt mig för att inrikta mig på "att må bra".

Jag vill göra saker jag mår bra av, istället för att fokusera på att jag är sjuk.

Detta applåderas av min "psykogymnast",
som berättade för mig om begreppet värdekompass.
Man formulerar en målbild
(i mitt fall "må bra - känna glädje, stark och pigg")
och gör saker för att nå dit.
(I mitt fall träna, äta bra, träffa vänner...)
Ibland gör jag nog saker som inte leder dit, som att tröstäta,
men jag kan hitta tillbaka till min riktning, eftersom jag har min kompass.
Jag kan också värdera olika aktiviteter utifrån kompassen.
Leder det här till att jag mår bra?
Om det inte gör det kanske jag ska avstå?

Vi pratade också om kort sikt/lång sikt.
Något kan få mig att må bra på kort sikt, men inte i långa loppet,
och även tvärt om.
Lång sikt är förstås att föredra.
Bra att ha i bakhuvudet.

Sover dåligt

Efter begravningen i fredags har jag sovit dåligt.

Jag är (som vanligt numera) väldigt trött på kvällen, och somnar i soffan.

När jag sedan vaknar mitt i natten och flyttar över till sängen är det som förgjort!

Ögonen kan falla ihop för att jag är så trött, men hjärnan vägrar att somna om!

Båda nätterna har jag somnat framåt femtiden, 

och sedan slumrar jag till långt frampå förmiddagen.

Jag kan inte säga att jag sover så länge, eftersom jag både vaknar och blir väckt flera gånger.

Jag vet inte riktigt vad det beror på,

även om det är anledningen "farmor" som ligger närmast till hands att gissa på.

Jag trodde att det värsta skulle vara över när begravningen var avklarad,

men jag har varit mer ledsen nu efteråt än jag var innan.

Men det är ju inte så att jag ligger vaken och tänker på henne.

Jag ligger bara vaken.

Min plan för ikväll är att inte lägga mig på soffan.

När jag känner för att lägga mig ner ska jag gå och lägga mig i sängen.

Jag tänker att jag kanske slipper vakna mitt i natten då.

Begravning

Igår var det inte en bra dag.

Jag hade ont i magen, ont i huvudet, var ledsen och ville inte!

Min älskade farmor skulle begravas, och jag saknar henne så mycket!

I brist på blommor från min egen trädgård hade jag köpt pärlhyacinter i kruka

till en egen personlig handbukett.

Det var det närmaste jag kunde komma en trädgårdsbukett i januari.

Att blomsterspråket säger något om tusen tårar känns också rätt.

Själva begravningen var fantastiskt vacker.

Ljus och personlig, om än gammaldags.

Det värsta är själva gravsättningen, 

när vi får gå fram till kanten, titta ner och lämna vår sista hälsning.

Jag grät redan innan jag kom in i kyrkan, och ute vid graven var det hemskt!

Vår blomsteruppsättning valde vi att ha i trädgårdskänsla,

med tulpaner i blandade färger.

Med texten Sov gott, farmor!

I natt sov jag nästan ingenting.

Så idag är inte heller en bra dag.

En ovanlig vecka

Lillans feber vill inte riktigt ge med sig, 

och även när temperaturen är lite lägre är hon väldigt trött, 

så hon blir hemma lite till.

Mina dagar blir lite annorlunda eftersom jag inte kan promenera på förmiddagarna,

och det blir inte samma möjlighet till vila.

Det gäller att sysselsätta henne, för hon är väldigt rastlös.

Helst skulle hon vilja vara ute i pulkabacken, men det orkar hon ju inte.

Idag fick hon färglägga och bygga en drake.

Undrar vad vi ska hitta på i morgon?!

Febrigt sällskap

Både igår och idag har jag haft sällskap av en febrig liten tjej.

Idag började vi på rätt sida feber-strecket, 

så vi hoppades på att kunna gå ut en stund på eftermiddagen, 

men nu har vi hamnat på fel sida igen, så besvikelsen är stor.

Tänk vilken miss att som femåring bli sjuk just den veckan när det är som bäst vinter!

Vi håller tummarna för att snön ligger kvar tills hon blir frisk!

Simträning

Stora Tjejen kämpar med att lära sig simma.

I somras släppte den värsta skräcken, och hon lekte mer obehindrat i poolen här hemma.

Hon tog några simtag, både över och framförallt under vattenytan.

Sen kom hösten och simskola med skolan, men då ville det sig inte alls.

I slutet av terminen klarade hon fem simtag, men nu är det ett uppehåll, 

när andra halvan av klassen ska få sin "grundkurs",

och så får vår tjej följa med och träna mer om någon månad.

Så vi får försöka hålla kunskaperna vid liv på egen hand så länge.

Idag gjorde vi slag i saken och åkte in till badhuset.

Eftersom jag är hemma om dagarna, kan vi åka direkt efter skolan,

och träna i relativt lugn miljö.

Först gick det inte alls utan flythjälp.

Sen tog hon sex simtag i sträck. Rekordet var slaget!

Sen blev det nio.

Och elva.

Tolv, tretton, nitton!

Och 21!

Till och med 30, nästan en hel längd i lilla bassängen!

Och precis innan vi skulle gå klarade hon 32, men avslutade med en kallsup.

Sånt måste firas, så klart!

Det blev glass till efterrätt.

På en måndag!

Kontraster

Jag känner att det är jättestor skillnad just nu.

Skillnad på för- och eftermiddag, eller skillnad på hemma och borta,

jag vet inte riktigt, men skillnad är det!

Jag känner mig fylld av energi och har tagit tag i träningen.

Jag orkar gå långt, och mår jättebra i det och av det.

Men när jag gör något annat blir jag sjukligt trött.

IKEA-besöket en onsdag förmiddag, 

vilket är en lugn tid på ett IKEA-varuhus,

tog hårt på krafterna.

När jag hälsat på på jobbet tog jag också slut,

fast det bara var en kort stund och gick jättebra.

På kvällen ligger jag bara på soffan och har ingen ork alls.

Och ändå...

Nästa dag är energin tillbaka, och jag orkar både gå med stavar och skotta snö.

Så skönt!

Att kliva ur duschen efter första promenaden på några dagar är underbart!

Svetten är borta, men den härliga nytränade känslan består.

Att de senaste dagarnas (med mina mått) ihärdiga magträning

sedan syns på spegelbilden, är ju bara ett plus!

Nu kör vi!

Känner energin återvända

För ganska exakt ett år sedan var jag fylld av energi

och startade min hälsoresa med sockerfrihet, ITO-dieten 

och regelbundna träffar med mannen med den fantastiska vågen.

Det fortsatte med Å-loppet och viljan att lära mig springa.

Jag gick ner tio kilo, och skillnaden syntes tydligt.

Sen kom hösten, och depressionen slog till igen.

Vattengympan kom helt av sig eftersom jag inte klarade att träffa folk, 

viljan att hålla vikten i schack mattades rejält 

och jag fick ökad dos på medicinen som får mig att gå upp i vikt.

Men jag gjorde promenader till en del av min dagliga rutin.

Alltid något.

Nu är det januari igen.

Jag mår fortfarande inte bra, mitt försök att börja jobba sket sig totalt,

och resulterade i ytterligare en medicin med samma biverkning.

Men jag känner att jag vill igen.

Jag har börjat följa mina promenader med Runkeeper igen,

jag har börjat med plankan och MRL-träningen.

Jag längtar tills det blir barmark, så att jag kan börja springa igen.

Har till och med tittat på dubbade löparskor, men har inte de pengarna just nu...

Jag har funderat på att börja på gym!

Jag tror att det här är ett bra sätt att komma tillbaka.

Jag tänker i alla fall ge det ett försök!

Älskade farmor!

I tisdags somnade min älskade farmor in, 93 år gammal.

De senaste åren har hon börjat säga 

"Ja, inte är det bra, inte" när man frågar hur hon mår, 

men hon har varit pigg och klar ända in i det sista.

Farmor har en särskild plats i mitt hjärta.

När jag växte upp bodde farmor och farfar bara några hundra meter längre bort,

så det är klart att vi träffades ofta.

Jag minns att vi spelade kort tillsammans, Svarta Maja.

Annars är det mycket trädgård med farmor.

Ringblommor doftar farmor!

Hon gick gärna ut i landet och knipsade av några blommor åt mig.

Och när jag skalar äpplen tänker jag alltid på farmor.

Nyplockade från trädet eller marken och så blev de nog mos, skulle jag tro,

för hos farmor var det alltid efterrätt!

Farmor tyckte om att komma hem till mig, trots den hemska backen upp till mitt hus.

Hon gillade att gå runt bland mina blommor och minnas sin egen trädgård,

som hon fick ge upp när farfar dog och hon flyttade till en lägenhet i stan.

Jag plockade alltid en bukett till henne att ta med hem,

och sist bad hon att få ett äpple som ramlat ner.

"Det är vinterfrukt, så det smakar nog inte så gott än", sa vi.

"Det gör inget, det luktar så gott!"

Jag är lite ledsen över att det är vinter nu,

för jag skulle vilja ge farmor en bukett från min egen trädgård på begravningen.

Men till sommaren får jag sätta en bukett vid graven istället.

Och i min trädgård finns farmor kvar,

till och med mitt i vintern!

Taklöken jag fick av henne stortrivs på min mur,
och i onsdags föll min blick på just den och värmde mitt hjärta.
Till sommaren blommar hennes blå bolltistlar
och från och med nu ska jag varje år ha ringblommor och luktärt,
och plocka många buketter!
♥

Ny plan

Nu behöver jag en ny plan att gå efter, 

eftersom den där med att jobba gick om intet.

Jag träffade min läkare idag, och en del av den nya planen är ny medicin.

Och en ganska lång period av sjukskrivning.

Fortsatta samtal med min "psykogymnast".
Och så ska jag försöka hälsoboosta mig själv.
Röra på mig, vitaminer, osv.
Och träffa vänner.
Ha roligt.

Ord som skaver

Ibland säger folk saker som landar fel.

Som "Vi kan inte ha det så här, Carro!", 

när jag kämpar för att komma in och jobba fast tårarna bara rinner.

Jag försöker komma ihåg att de menar väl,

men det skaver.

Menar de att jag ställer till det? För dem?

För det behöver jag inte höra.

Hur jag än försöker glömma sitter orden kvar och skaver i hjärnan.

Tänka rätt!

Just nu är jag ett lätt offer för tankemonstret.

Det gäller att jag tänker rätt och inte släpper henne för nära!

Jag har försökt börja jobba, men det var för tidigt och jag behöver mer tid på mig 

för att må lika bra på jobbet som jag gör hemma.

För jag mår bra hemma.

Jag mår mycket bättre hemma nu än jag gjorde i oktober.

Tankemonstret vill gärna få mig att tro att jag inte klarar av mitt jobb,

att jag aldrig kommer att klara av det.

Tankemonstret vill få mig att tro att jag mår dåligt hela tiden,

och att det aldrig kommer att bli bättre.

Men hon har fel!

Och jag ska bevisa det!

Platt fall!

Nej, det visade sig inte att det var värt det.

Jag har kämpat varje dag för att ta mig till jobbet, 

och tre av fyra dagar har börjat med tårar.

Jag har inte tyckt att det är roligt,

och jag känner att jag inte kan bidra med något just nu.

Idag var det full barngrupp, och det var tvärstopp.

Tårarna bara rann.

Jag hade inte ens kraft att gå in och sätta mig vid datorn.

Jag satt på personalrummet och gick sedan in till chefen.

Sen åkte jag hem.

Ger mig själv mer tid, och gör ett nytt försök en annan gång.

Så får det bli.

Tungt!

Idag var det planering på jobbet. 

Inga barn, men många kollegor.

Det sliter också.

Så idag var det en ny första dag,

och precis som i fredags kom tårarna innan jag lyckades komma in i det.

Roligt att träffa kollegor, så klart,

men jag mådde inte bra.

Efteråt känns det i hela kroppen.

Jag har ont.

I nacken, och för första gången även i armen.

I morgon ska jag tack och lov till sjukgymnasten.

Men först blir det ytterligare en första dag:

Första dagen med full barngrupp.

Jobbat

Jaha, då var premiären avklarad.

Första jobbdagen efter ett par månaders sjukskrivning.

Ingen regelrätt ångest, men väl oförklarliga och envisa tårar,

och det är inget jag vill dela med intet ont anande barn.

Det tog en och en halv timme "ensamjobb" på min stängda avdelning,

innan jag klarade av att ta klivet in på den öppna avdelningen och jobba med barnen.

Men jag var där, och jag kom in bland barnen till slut, och det gick bra.

Det var mitt mål med dagen, så jag får vara nöjd.

På måndag höjer jag ribban lite.

När jag kom hem tog jag min promenad,

som inte blev av på förmiddagen.

Skönt att få ur sig lite frustrationer.

Hoppas att det visar sig vara värt det

Idag känns det inte alls bra.

Jag ska börja jobba klockan tolv.

Ställde klockan på åtta, så att jag ska hinna promenera, duscha och äta innan jag måste åka,

men det är segt. Jag har ännu inte fått i mig kaffet, så punkt 1 och 2 blir svårt.

Jag gråter igen, och fräser åt barnen.

Tycker inte om mig själv.

Känner mig ensam i mina problem.

Min KBT-kontakt ("psykogymnasten") vet inte ens om att jag ska börja jobba idag,

och min läkare är alldeles säkert ledig nu, med jul och nyår och allt.

Det känns som att jag inte har någon utväg om det inte skulle fungera.

Eftersom jag är delvis sjukskriven måste jag ha läkarintyg från dag ett, 

och det känns som att jag inte kan få det.

Det som är extra jobbigt är att det kändes bra i tisdags.

Sen kom en dipp på nyårsafton, och nu känns det nattsvart.

Nytt år

Eftersom min familj är av den sorten människor som är värda att smälta för,

bestod nyårsefterrätten av smält Olof, eller pannacotta, som det också heter.

Vi valde att fira nyår i lugn och ro hemma.

Eller... jag valde det.

Jag ville inte utmana ödet.

Inför nyår kändes det bra.

Jag hade klarat julen över förväntan 

och var ganska beredd på att börja jobba efter nyår.

Inga onda aningar alls.

Men ändå, för säkerhets skull...

Men trots mina försiktighetsåtgärder blev nyårsafton för mycket.

Tårar, ångest och hopplöshetskänslor.

Nu får jag försöka skaka av mig det och komma igen till i morgon,

för då är det dags att jobba.