Idag var jag på biopremiär.
Plockade fram finkappan och lämnade stora vinterkängorna hemma i hallen till fördel för de smäckrare mockastövletterna.
Röda mattan var inte bara utrullad, utan till och med fastlimmad (men bara inomhus?!) och var det några fotografer närvarande var de riktigt diskreta.
Men det är klart... Det kanske inte är någon världsnyhet när en femåring går på bio för första gången. Även om det är stort för oss! =)
lördag 26 februari 2011
måndag 14 februari 2011
Det sitter långt inne...
Ja, om jag trodde att det skulle vara enkelt att låta stora tjejen börja på gympa, så trodde jag helt fel!
* Först var det tröskeln för mamma att komma över: Anmäla!
* När det var gjort väntade kö...
* Efter en relativt human tid i kön väntade första tillfället, men då: Kräksjuka!
* Veckan efter var det ett nytt hinder: mamma jobbar kväll...
Borde inte vara så svårt att fixa barnvakt till lillasyster, så får pappa följa med, men...
* Lillasyster blir sjuk.
* Barnvakt 1 (som bor närmast) brukar inte vara så road av att bli smittad. Vi frågar inte ens.
* Barnvakt 2 jobbar sent.
* Barnvakt 3 jobbar också sent, och dessutom långt bort för tillfället.
* Nödlösningen blir att fråga kompisen om de kan förbarma sig över nybörjaren i gruppen. Det bar emot, eftersom det ju är första gången, men vad gör man?
Jodå, det ska gå bra, men... Kan hon få skjuts till deras farmor till fem?
Dags att gå igenom alla tänkbara chaufförer:
* Pappa är hemma med lillasyster, mamma, barnvakt 2 och barnvakt 3 jobbar och barnvakt 1 har inget körkort.
Hennes sambo däremot rings upp och tillfrågas, och minsann! Han kan! =)
Nu håller vi tummarna för att tröttheten nu på kvällen bara var till följd av en lång dag på dagis, så att hon inte vaknar med feber eller nåt i morgon!
* Först var det tröskeln för mamma att komma över: Anmäla!
* När det var gjort väntade kö...
* Efter en relativt human tid i kön väntade första tillfället, men då: Kräksjuka!
* Veckan efter var det ett nytt hinder: mamma jobbar kväll...
Borde inte vara så svårt att fixa barnvakt till lillasyster, så får pappa följa med, men...
* Lillasyster blir sjuk.
* Barnvakt 1 (som bor närmast) brukar inte vara så road av att bli smittad. Vi frågar inte ens.
* Barnvakt 2 jobbar sent.
* Barnvakt 3 jobbar också sent, och dessutom långt bort för tillfället.
* Nödlösningen blir att fråga kompisen om de kan förbarma sig över nybörjaren i gruppen. Det bar emot, eftersom det ju är första gången, men vad gör man?
Jodå, det ska gå bra, men... Kan hon få skjuts till deras farmor till fem?
Dags att gå igenom alla tänkbara chaufförer:
* Pappa är hemma med lillasyster, mamma, barnvakt 2 och barnvakt 3 jobbar och barnvakt 1 har inget körkort.
Hennes sambo däremot rings upp och tillfrågas, och minsann! Han kan! =)
Nu håller vi tummarna för att tröttheten nu på kvällen bara var till följd av en lång dag på dagis, så att hon inte vaknar med feber eller nåt i morgon!
söndag 13 februari 2011
Promenad
Idag följde stora tjejen med mig på promenad.
Vi gav oss av i solskenet och hade siktet inställt på Trollskogen.
(På sommaren heter den blåbärsskogen, men på vintern är det troll i den.)
Därifrån fortsatte vi på kända och okända vägar.
Vi hade varsin kamera med oss, och för att kunna använda kameran ville hon först inte ha vantar på sig, men jag lyckades truga på henne ett par fingervantar. Ju längre vi kom, desto mer saknade hon sina varma sköna tumvantar. Dels för att det blev kallt, men framför allt för att hon inte fick leka i snön för sin mamma, som räknat ut att snöiga fingervantar inte blir varmare medan man går...
Vi var ute en timme, och hon var riktigt uthållig, även om vi fick ta en genväg sista biten för att gnället tilltog...
På väg hem sken inte solen längre, vi kunde bara se resterna av den glöda längst bort på himlen.
Vi gav oss av i solskenet och hade siktet inställt på Trollskogen.
(På sommaren heter den blåbärsskogen, men på vintern är det troll i den.)
Därifrån fortsatte vi på kända och okända vägar.
Vi hade varsin kamera med oss, och för att kunna använda kameran ville hon först inte ha vantar på sig, men jag lyckades truga på henne ett par fingervantar. Ju längre vi kom, desto mer saknade hon sina varma sköna tumvantar. Dels för att det blev kallt, men framför allt för att hon inte fick leka i snön för sin mamma, som räknat ut att snöiga fingervantar inte blir varmare medan man går...
Vi var ute en timme, och hon var riktigt uthållig, även om vi fick ta en genväg sista biten för att gnället tilltog...
På väg hem sken inte solen längre, vi kunde bara se resterna av den glöda längst bort på himlen.
onsdag 9 februari 2011
Inte som planerat
Igår skulle jag följa med stora tjejen på gympa. Första gången.
Hon var mycket förväntansfull, och såg fram emot kvällens övningar. Det var nästan det enda hon pratat om på dagis, och trots att hon mådde lite dåligt vid mellis var hon helt inställd på att åka dit. Hon sa själv att hon bara behövde vila en stund, och det gjorde hon också.
Vi valde kläder tillsammans, packade ner och ställde vid dörren.
Sen var det bara maten kvar före avfärd.
För att undvika protester vid matbordet fick hon välja själv, och det blev köttbullar till pastan. Vi hade lite tidspress för att hinna i tid, men trots att hon verkligen ville hinna, åt hon inte så fokuserat som jag hoppats, och jag fick ställa ultimatum för att hon skulle äta ordentligt.
I absolut sista stund fick hon i sig sista köttbullen, och jag stod redo med ytterkläderna.
Då.
”Det känns som att jag kommer att spy.”
Total omställning från stress till noll. Allt bara rann av mig.
Jag ringde kompisens mamma, som fick meddela att vi inte skulle komma, och sedan satt vi vid hinken. När hon började kräkas kände jag dels det dåliga samvetet för matstressen, och dels lättnad för att vi inte hade åkt iväg.
Nej, det blev inte som planerat.
Hon var mycket förväntansfull, och såg fram emot kvällens övningar. Det var nästan det enda hon pratat om på dagis, och trots att hon mådde lite dåligt vid mellis var hon helt inställd på att åka dit. Hon sa själv att hon bara behövde vila en stund, och det gjorde hon också.
Vi valde kläder tillsammans, packade ner och ställde vid dörren.
Sen var det bara maten kvar före avfärd.
För att undvika protester vid matbordet fick hon välja själv, och det blev köttbullar till pastan. Vi hade lite tidspress för att hinna i tid, men trots att hon verkligen ville hinna, åt hon inte så fokuserat som jag hoppats, och jag fick ställa ultimatum för att hon skulle äta ordentligt.
I absolut sista stund fick hon i sig sista köttbullen, och jag stod redo med ytterkläderna.
Då.
”Det känns som att jag kommer att spy.”
Total omställning från stress till noll. Allt bara rann av mig.
Jag ringde kompisens mamma, som fick meddela att vi inte skulle komma, och sedan satt vi vid hinken. När hon började kräkas kände jag dels det dåliga samvetet för matstressen, och dels lättnad för att vi inte hade åkt iväg.
Nej, det blev inte som planerat.
Det magiska ordet
Min ett och ett halvt-åring reagerar blixtsnabbt på det magiska ordet.
Alltid enligt ett särskilt schema, och alltid med samma inlevelse:
Hon lägger sig på golvet, skriker och vrider sig runt i ilska.
Det magiska ordet?
”NEJ”
Alltid enligt ett särskilt schema, och alltid med samma inlevelse:
Hon lägger sig på golvet, skriker och vrider sig runt i ilska.
Det magiska ordet?
”NEJ”
måndag 7 februari 2011
En drake på min altan
I lördags kväll blev jag så rastlös i kroppen att jag bara var tvungen att komma ut ur huset, trots min ömmande hals och allmänna trötthet i kroppen.
När jag halkat iväg en bit längs vägen och tillbaka möttes jag av äldsta dottern, som ville göra mig sällskap. Gulligt av henne, men jag hade väl egentligen tänkt gå in igen...
Nåja, inget annat att göra än att ta en sväng i trädgården med henne, när hon nu pälsat på sig i brådrasket, bara för att vara ute med sin mor en stund. Vi gick runt huset med ficklampan hon tagit med sig och tittade på det ena och det andra.
När vi sedan skulle vinka till lillasyster som var inomhus, fick vi klättra över en lång snöhög för att komma tillräckligt nära fönstret för att synas. Den hade blivit alldeles isig, och var inte alldeles lätt att forcera.
Då plötsligt! När stora tjejen skulle klättra tillbaka över snöhögen insåg vi att det inte var någon snöhög, utan en lång drake, som lagt sig på vår altan!
Som tur var, är min äldsta dotter en riktigt duktig draktämjare och det var därför ingen fara för våra liv, även om det var en omtumlande upplevelse att se hans ansikte när vi nästa dag fick möjlighet till detta i dagsljus...
Stenögon och -näsa, ormbunksöron, morrhår av gamla lupiner och ett pinnhorn mitt i pannan. Hu!
Tur att han redan var tam när jag fick se honom! ;)
När jag halkat iväg en bit längs vägen och tillbaka möttes jag av äldsta dottern, som ville göra mig sällskap. Gulligt av henne, men jag hade väl egentligen tänkt gå in igen...
Nåja, inget annat att göra än att ta en sväng i trädgården med henne, när hon nu pälsat på sig i brådrasket, bara för att vara ute med sin mor en stund. Vi gick runt huset med ficklampan hon tagit med sig och tittade på det ena och det andra.
När vi sedan skulle vinka till lillasyster som var inomhus, fick vi klättra över en lång snöhög för att komma tillräckligt nära fönstret för att synas. Den hade blivit alldeles isig, och var inte alldeles lätt att forcera.
Då plötsligt! När stora tjejen skulle klättra tillbaka över snöhögen insåg vi att det inte var någon snöhög, utan en lång drake, som lagt sig på vår altan!
Som tur var, är min äldsta dotter en riktigt duktig draktämjare och det var därför ingen fara för våra liv, även om det var en omtumlande upplevelse att se hans ansikte när vi nästa dag fick möjlighet till detta i dagsljus...
Stenögon och -näsa, ormbunksöron, morrhår av gamla lupiner och ett pinnhorn mitt i pannan. Hu!
Tur att han redan var tam när jag fick se honom! ;)
söndag 6 februari 2011
Mammas lilla mattemästare
Häromdagen tog jag med min stora tjej på inköpsrunda på köpcentret. Födelsedagspresent till dagiskompisen skulle införskaffas, och även ett kort till nämnda kompis. Kortet hon valde kostade 15 kronor, och i min ständiga pedagogiska strävan gav jag henne en tia och en femma, och lät henne betala. Innan hon lämnade över pengarna började hon räkna på fingrarna: ”Elva, tolv, tretton, fjorton, femton.” När både jag och kassörskan uttryckte år beundran för detta förfarande, förklarade hon att hon hade tio och räknade upp fem till.
Det värmer mammas mattelärarhjärta. Inte nog med att hon räknar och gör det rätt, hon kan dessutom förklara hur hon gör. Det kommer hon att ha glädje av på nationella proven. =)
Hon tänker mycket matte.
Under resten av shoppingturen fortsatte hon konsekvent att räkna pengar. Hon ifrågasatte femtiolappen hon fick för att betala 40 kronor, och gjorde stora ögon när hon fick en hundralapp i handen, fast skorna ”bara” kostade 79 kronor.
Utvecklingssamtalet på dagis avslöjade för oss att hon är den enda som fortsätter räkna när personalen inititerat en räkneaktivitet. De andra svarar bara på frågan, men vår tjej går vidare till att räkna annat också. Hon hittar samband och ser mönster.
När vi skulle på julmiddag hos svärmor på annandagen räknade vi hur många fötter det skulle vara under bordet när vi satt allihop (för att se om fasters hund skule kunna få plats där under eller inte) och då räknade vi två fötter per vuxen, men hennes egna fötter behövde vi inte räkna med sa hon, för hon sitter alltid med fötterna uppe på stolen.
Jodå, mattehjärtat klappar lite extra när jag ser och hör sådant, och i huvudet går jag igenom olika matteböcker, som kanske kan komma till pass.
Matte med mening, kanske.
Undrar om jag ska köra högläsning av Sifferdjävulen... Annars ska jag nog läsa den själv, för det var ett tag sedan!
(bokbilderna har jag lånat från bokus.com)
Det värmer mammas mattelärarhjärta. Inte nog med att hon räknar och gör det rätt, hon kan dessutom förklara hur hon gör. Det kommer hon att ha glädje av på nationella proven. =)
Hon tänker mycket matte.
Under resten av shoppingturen fortsatte hon konsekvent att räkna pengar. Hon ifrågasatte femtiolappen hon fick för att betala 40 kronor, och gjorde stora ögon när hon fick en hundralapp i handen, fast skorna ”bara” kostade 79 kronor.
Utvecklingssamtalet på dagis avslöjade för oss att hon är den enda som fortsätter räkna när personalen inititerat en räkneaktivitet. De andra svarar bara på frågan, men vår tjej går vidare till att räkna annat också. Hon hittar samband och ser mönster.
När vi skulle på julmiddag hos svärmor på annandagen räknade vi hur många fötter det skulle vara under bordet när vi satt allihop (för att se om fasters hund skule kunna få plats där under eller inte) och då räknade vi två fötter per vuxen, men hennes egna fötter behövde vi inte räkna med sa hon, för hon sitter alltid med fötterna uppe på stolen.
Jodå, mattehjärtat klappar lite extra när jag ser och hör sådant, och i huvudet går jag igenom olika matteböcker, som kanske kan komma till pass.
Matte med mening, kanske.
Undrar om jag ska köra högläsning av Sifferdjävulen... Annars ska jag nog läsa den själv, för det var ett tag sedan!
(bokbilderna har jag lånat från bokus.com)
Strumpfobi
Stora tjejen har drabbats av strumpfobi.
Det är sömmen framme vid tårna som är den stora boven, den verkar ha väldigt svårt att hamna rätt, och hamnar den snett framkallar den panik hos min lilla strumpfobiker. Gråt och tandagnisslan är vanligt förekommande hemma hos oss i samband med påklädning...
Även strumpor med vävt mönster är jobbiga, eftersom det blir en sömliknande skarv vid färgbytet.
Vår senaste lösning på problemet är att ha strumporna ut och in, så att sömmen är utanpå strumpan, istället för inuti. Enfärgade strumpor passar bäst till detta, men å andra sidan är det få som ser det, för så fort skorna åker av, åker även strumporna av.
Här hemma gör det inte så mycket, vi har hyfsat varmt på golvet, och dessutom rätt bra koll på vad som hamnar på golvet.
På dagis har vi infört krav på inneskor om strumporna ska av, så foppatofflorna, som egentligen är ett par storlekar för små, har fått komma till heders. Hon vägrar dock att lämna dem på dagis, och den gången vi glömde dem hemma slog strumppaniken till redan på parkeringen utanför dagis, när hon insåg att hon skulle få lov att ha strumporna på hela dagen.
Nu har vi i alla fall hittat ett par nya, fina, lila foppatofflor i rätt storlek, som jag hoppas kan få stanna på dagis över natten.
Fast det är klart, vi skulle väl ha slagit till på två par på en gång...
Det är sömmen framme vid tårna som är den stora boven, den verkar ha väldigt svårt att hamna rätt, och hamnar den snett framkallar den panik hos min lilla strumpfobiker. Gråt och tandagnisslan är vanligt förekommande hemma hos oss i samband med påklädning...
Även strumpor med vävt mönster är jobbiga, eftersom det blir en sömliknande skarv vid färgbytet.
Vår senaste lösning på problemet är att ha strumporna ut och in, så att sömmen är utanpå strumpan, istället för inuti. Enfärgade strumpor passar bäst till detta, men å andra sidan är det få som ser det, för så fort skorna åker av, åker även strumporna av.
Här hemma gör det inte så mycket, vi har hyfsat varmt på golvet, och dessutom rätt bra koll på vad som hamnar på golvet.
På dagis har vi infört krav på inneskor om strumporna ska av, så foppatofflorna, som egentligen är ett par storlekar för små, har fått komma till heders. Hon vägrar dock att lämna dem på dagis, och den gången vi glömde dem hemma slog strumppaniken till redan på parkeringen utanför dagis, när hon insåg att hon skulle få lov att ha strumporna på hela dagen.
Nu har vi i alla fall hittat ett par nya, fina, lila foppatofflor i rätt storlek, som jag hoppas kan få stanna på dagis över natten.
Fast det är klart, vi skulle väl ha slagit till på två par på en gång...
lördag 5 februari 2011
Nya krafter
Jag har, i samband med dagisstarten, gått ner i tid på jobbet. Nu jobbar jag 90%, och de fyra timmar jag fått över delar jag mellan studierna och mina barn.
Det är helt otroligt hur mycket det gör.
Jag slutar jobba tolv på torsdagar, och sätter mig med böckerna efter bara fyra och en halv timmas jobb, mätt och nöjd efter min pedagogiska lunch och med dagsljuset tillgängligt utanför fönstret.
Två timmar senare plockar jag ihop mina saker och åker och hämtar barnen, som just ätit mellis, för att sedan åka hem och njuta av en tidig eftermiddag med barnen.
Slutligen åker jag iväg till vattengympan och avslutar min torsdag med att jobba mig svettig i bassängen.
Jag har också tagit upp en gammal god vana: lunchpromenader.
Istället för att sjunka ihop i en soffa och dricka automat-latte i 30 minuter på lunchrasten, går jag en sväng i grannskapet och får syre, dagsljus och motion som i ett litet kinderägg.
Rena vitaminpillret! =)
Jag känner mig mer utvilad nu, jag har inte dåligt samvete för vare sig studierna eller barnen, eftersom jag har tid för båda.
Studierna börjar rulla på igen, jag har skrivit en hel del och även bokat in en ny träff med min handledare i Stockholm.
Jag är helt klart på banan igen, och det känns bättre än någonsin!
Det är helt otroligt hur mycket det gör.
Jag slutar jobba tolv på torsdagar, och sätter mig med böckerna efter bara fyra och en halv timmas jobb, mätt och nöjd efter min pedagogiska lunch och med dagsljuset tillgängligt utanför fönstret.
Två timmar senare plockar jag ihop mina saker och åker och hämtar barnen, som just ätit mellis, för att sedan åka hem och njuta av en tidig eftermiddag med barnen.
Slutligen åker jag iväg till vattengympan och avslutar min torsdag med att jobba mig svettig i bassängen.
Jag har också tagit upp en gammal god vana: lunchpromenader.
Istället för att sjunka ihop i en soffa och dricka automat-latte i 30 minuter på lunchrasten, går jag en sväng i grannskapet och får syre, dagsljus och motion som i ett litet kinderägg.
Rena vitaminpillret! =)
Jag känner mig mer utvilad nu, jag har inte dåligt samvete för vare sig studierna eller barnen, eftersom jag har tid för båda.
Studierna börjar rulla på igen, jag har skrivit en hel del och även bokat in en ny träff med min handledare i Stockholm.
Jag är helt klart på banan igen, och det känns bättre än någonsin!
Stora tjejen blir stor
Idag var stora tjejen bjuden på kalas hos en dagiskompis, och för ett par dagar sedan talade hon om att hon ville gå själv på kalaset, något som tidigare varit en omöjlighet. Bara att hon själv föreslog det är något av en sensation, så jag var väl inte helt övertygad om att hon skulle genomföra planen.
Men det gjorde hon, och jag är så stolt!
Förra veckan var vi på första informationsmötet inför skolstarten i höst. Då blev det väldigt tydligt att hon börjar bli stor. Hon börjar faktiskt förskoleklass i höst!
På tisdag är det dags för nästa stora steg i utvecklingen:
Hon ska börja med en kvällsaktivitet. Gymnastik (egentligen ska det vara ett ”barn-” framför, men det censurerar jag eftersom det ska spegla hur stor hon blivit) i skolans gymnastiksal.
Vi har pratat om olika alternativ, men när dagis hade ett samarbete med en gymnastikförening och under några veckor gjorde utflykter för att hoppa, klättra, rulla och åla under överinseende av ledare från föreningen visade det sig att vår stora tjej älskar att göra sådana saker, så gymnastik fick det bli.
Men nu är det ju ändå jag som är mamma, så varför skulle det bli något av det i brådrasket? Det där samarbetet var nog för ett år sedan, minst... :S
Men det gjorde hon, och jag är så stolt!
Förra veckan var vi på första informationsmötet inför skolstarten i höst. Då blev det väldigt tydligt att hon börjar bli stor. Hon börjar faktiskt förskoleklass i höst!
På tisdag är det dags för nästa stora steg i utvecklingen:
Hon ska börja med en kvällsaktivitet. Gymnastik (egentligen ska det vara ett ”barn-” framför, men det censurerar jag eftersom det ska spegla hur stor hon blivit) i skolans gymnastiksal.
Vi har pratat om olika alternativ, men när dagis hade ett samarbete med en gymnastikförening och under några veckor gjorde utflykter för att hoppa, klättra, rulla och åla under överinseende av ledare från föreningen visade det sig att vår stora tjej älskar att göra sådana saker, så gymnastik fick det bli.
Men nu är det ju ändå jag som är mamma, så varför skulle det bli något av det i brådrasket? Det där samarbetet var nog för ett år sedan, minst... :S
Dagisstart = VAB
Lillan började skolas in på dagis den 12 januari, och sedan dess har vi klarat av några vändor av VAB, vad annat var att vänta?
Vi började redan första dagen efter inskolningen med feber och tre VAB-dagar.
Veckan efter var stora tjejen i efterdyningarna av någon magåkomma som framkallat upprepade kräkningar (oklart om det var kräksjuka eller något hon ätit), så båda barnen fick stanna hemma på måndagen.
Sedan är vi framme vid den här veckan, med nya kräkningar (lillans den här gången) och senare diarréer :S. Och nya VAB-dagar, så klart.
Allt som allt ger det 7 dagisdagar av 15 möjliga för lillan.
Vi började redan första dagen efter inskolningen med feber och tre VAB-dagar.
Veckan efter var stora tjejen i efterdyningarna av någon magåkomma som framkallat upprepade kräkningar (oklart om det var kräksjuka eller något hon ätit), så båda barnen fick stanna hemma på måndagen.
Sedan är vi framme vid den här veckan, med nya kräkningar (lillans den här gången) och senare diarréer :S. Och nya VAB-dagar, så klart.
Allt som allt ger det 7 dagisdagar av 15 möjliga för lillan.
Uppdatering pågår
Jag har inte bloggat på ett tag, så det finns en del att ta igen...
Min plan är att göra det i flera olika inlägg, istället för att skriva ett långt inlägg om allt som hänt, så några dagar framöver kommer inläggen att dugga tätt.
Som omväxling... ;)
Min plan är att göra det i flera olika inlägg, istället för att skriva ett långt inlägg om allt som hänt, så några dagar framöver kommer inläggen att dugga tätt.
Som omväxling... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)