En drake på min altan

I lördags kväll blev jag så rastlös i kroppen att jag bara var tvungen att komma ut ur huset, trots min ömmande hals och allmänna trötthet i kroppen.

När jag halkat iväg en bit längs vägen och tillbaka möttes jag av äldsta dottern, som ville göra mig sällskap. Gulligt av henne, men jag hade väl egentligen tänkt gå in igen...

Nåja, inget annat att göra än att ta en sväng i trädgården med henne, när hon nu pälsat på sig i brådrasket, bara för att vara ute med sin mor en stund. Vi gick runt huset med ficklampan hon tagit med sig och tittade på det ena och det andra.

När vi sedan skulle vinka till lillasyster som var inomhus, fick vi klättra över en lång snöhög för att komma tillräckligt nära fönstret för att synas. Den hade blivit alldeles isig, och var inte alldeles lätt att forcera.

Då plötsligt! När stora tjejen skulle klättra tillbaka över snöhögen insåg vi att det inte var någon snöhög, utan en lång drake, som lagt sig på vår altan!



Som tur var, är min äldsta dotter en riktigt duktig draktämjare och det var därför ingen fara för våra liv, även om det var en omtumlande upplevelse att se hans ansikte när vi nästa dag fick möjlighet till detta i dagsljus...



Stenögon och -näsa, ormbunksöron, morrhår av gamla lupiner och ett pinnhorn mitt i pannan. Hu!
Tur att han redan var tam när jag fick se honom! ;)