Kalaspyssel

Okej, det var ett tag sedan Stora tjejen fyllde,

men jag vill i alla fall dokumentera de här fjärilarna.

Hela kalaset gick i fjärilstema,

och de här raringarna var en del av godispåsen som tjejerna fick med sig hem.

Det var inte helt lätt att hitta en lila klubba,

särskilt som födelsedagsbarnet inte gillar lakrits...

Av någon anledning är det ofta lakritssmak på lila klubbor!

Men när jag väl hittat en sort med skogsbärssmak

visade det sig vara helt rätt lila nyans med tanke på vilket papper vi hade hemma!

Längs kanten skrev jag ett litet meddelande.

Det blev ett fasligt liv när tjejerna dök ner i sina godispåsar,

och jag kunde konstatera att jag inte var ensam om att gilla fjärilarna!

Som alla andra

Idag känner jag en stark längtan efter att vara normal.

Som alla andra.

Må bra.

Orka det man ska.

Ha en vanlig vardag.

Slippa argumentera med läkare och försäkringskassan.

Inte vara beroende av bidrag.

Kanske få en liten slant över i slutet av månaden.

Inte det också!

Precis när jag inte orkar mer.

När ångesten ändå ligger och lurar runt hörnet.

När jag bara vill gå och gömma mig.

Då slår nästa fälla igen.

Ekonomin.

Suck.

Helt bakvänt!

Jag ska ju må bättre nu.

På bättringsvägen.

På väg tillbaka.

Så varför gör jag inte det?

Varför får jag ångest?

Varför känns det så jobbigt att familjen kommer hem?

Jag har varit ute och gått.

Jag har varit i trädgården.

Jag har pysslat och pyntat.

Alla slags egenvårdsterapier jag känner till.

Varför mår jag så dåligt då?

Vad vill JAG?

Det är en fråga jag behöver ställa till mig själv nu.

Vad vill JAG?

Vad BEHÖVER jag för att må bättre?

Jag kanske behöver längre tid på mig för att inte falla tillbaka igen...

I morgon ska jag till läkaren igen,

och jag är en sådan person som har svårt att säga att jag behöver vara hemma.

Jag säger istället lite försiktigt att jag kanske kan jobba lite grann nu...

För det är ju vad som förväntas av mig.

Att jobba.

Att vara frisk.

Men om de två inte går ihop just nu, då?

Då måste jag ju säga nej.

Jag vill inte.

Jag orkar inte just nu.

De får bli mitt mantra till i morgon.

Rättelse

Jag är inte tillbaka på ruta ett.

Jag upplever ett bakslag, men jag är en bra bit på väg mot välmående.

Jag är dessutom kompetent.

Jag klarar av det jag vill, men jag kanske inte orkar allt hela tiden.

Det är väl bra?!

Tydliga tecken

Jag har tagit ledigt den här veckan för att vila mig i form efter helgens sammanbrott.

Planen är att fylla veckan med vila och må-bra-grejer.

Men det är uppenbart att jag inte mår bra 

när jag inte orkar vara i trädgården mer än några minuter i sträck.

Det kryper i mig trots att jag gör det jag älskar mest av allt.

Jag är också mer än lovligt asocial och går in så fort jag ser en granne röra sig.

Nej, jag mår inte bra just nu.

Varför gör jag så?

Så fort jag känner mig bättre kör jag på i 110,

ända tills jag brakar rakt in i bergväggen igen.

I full fart.

Varför?

Tillbaka på ruta ett...

Det kunde såklart inte vara för evigt.

En sliten själ kan inte hålla för vilka påfrestningar som helst,

och i alla fall inte hur länge som helst.

Idag brast det med besked.

Skrämde nästan livet ur barnen, och mig själv också.

Så vad gör jag nu?

Varje dag är en prövning

Sedan jobbet började "på allvar" har jag inte haft en enda vanlig dag.

Alltid är det nåt utöver det vanliga, både bra och dåliga saker, planerade och oplanerade.

Förra inlägget beskrev en av de dagarna, och de har blivit många nu.

Men jag håller fortfarande!

=)

Plötsligt funkar det

Idag var det upplagt för en dålig dag.

En trasig bil föranledde en busstur till jobbet, men det kom jag inte på förrän tjugo minuter innan bussen gick. Det tar tio minuter att gå till hållplatsen, och jag hade inte hunnit äta frukost än...

Jag slängde i mig lite yoghurt och cyklade, men hade inte busschauffören varit snäll hade jag inte hunnit låsa cykeln. :P
Jag gled in på jobbet precis på minuten, och möttes av det kaos som bara kan åstadkommas den första "riktiga" skoldagen på läsåret. Ingen visste var de skulle vara och inte hur de skulle komma dit, och flera av barnen var helt nya bekantskaper.
Efter många om och men kom vi iväg till frukost (tänk vilket bra jobb jag har när morgnarna blir oplanerade!) och därefter väntade ytterligare förvirring när skolan började: Vem går i vilken grupp, och vilka ska börja när?

Lunchen bjöd på ytterligare förvirring i form av nya platser på en ny plats i matsalen,
och själv fick jag dessutom hantera uppsopning av trasigt glas, bordstorkning och uppsamling av kvarglömda attiraljer såsom glas och bestick.

Efter jobbet tog jag bussen mot min bokade massagetid,
och tack vare de nya, tätare bussturerna hann jag precis,
trots att tiden beräknats utifrån hur lång tid det tar med bil.

Promenad in till stan, mellis på konditori (men inte så syndigt som man kan tro, jag tog en macka till latten) och sedan upp till tandhygienisten för högtryckstvätt av garnityret.
Därefter blev det buss hemåt.

Om jag bara hade läst den här beskrivningen och utifrån den skulle gissa hur jag mår nu på kvällen, hade jag ganska självsäkert hävdat att jag skulle vara trött, ha ont i huvudet och att paniken skulle krypa i kroppen på mig. Inlåst på sovrummet för att undvika ljud verkar inte otroligt.

Men! (Som en viss dansdomare uttrycker det)
Så är det inte. Visst är jag trött, och huvudvärken ligger lite under ytan, men det är ändå helt okej.
Jag mår bra. Jag pallar en kaotisk dag.
Se där! Jag mår visst lite bättre nu än jag har gjort. =)

Slut-på-semestern-depp

Sista semesterdagen var igår, nu är det en vanlig helg,

en sån som följs av en arbetsvecka, alltså.

Jag har sjunkit ner i en svacka som jag kopplar ihop med semesterns slut.

Känslobrunn, skulle vissa kalla det.

Precis allt känns jobbigt, och jag vill bara krypa undan någonstans och gråta.

Fast solen skiner.

Fast tio underbara dagliljor blommar på min kulle.

Fast dagens vindar har mojnat och det är en underbar sommarkväll.

Ändå liksom.

Isolering

Idag har jag inget tålamod med någonting.

Tjejernas bråk gör mig galen,

när de är rörande överens om något upptåg blir jag också galen.

Till slut konstaterar jag att det inte är min dag och isolerar mig.

Nu har jag barrikaderat mig i sovrummet.

Annekterat en av fåtöljerna med tillhörande fotpall

och kopplat in laptopen till elnätet.

Jag kan stanna här för alltid!

Skolavslutning...

Skolavslutning idag.

Inte de vanliga rutinerna.

Jobba eftermiddag, 

peppa nervösa elever för framträdandet för föräldrarna,

kramar, avslut, tack för allt.

Skolans avslutning blev en pärs eftersom jag inte var med på genrepet tidigare på dagen,

många barn, många vuxna, trångt och högljutt.

Men solen sken . =)

Kommer hem med nerverna på utsidan,

där väntar brev från inkasso...

Suck. 

Skönt ändå att jag har betalat redan.

Brandövning

I vår kommun bjuder Räddningstjänsten in alla förskoleklasser till ett besök på brandstationen.

Igår var det min dotters tur att åka dit, 

och när hon kom hem var hon fylld av nya kunskaper och inspiration.

Hon testade brandvarnaren åt oss, 

och visade stolt upp alla saker hon fått:

Brandmanshjälm, serietidning, målarbok och diplom.

Hon visade hur man lättast minns nödnumret:

"Ett (peka på munnen) 

ett (peka på näsan) 

två (peka med två fingrar på ögonen)

lätt att slå"

Och så hennes eget lilla tillägg: med glasögon på!

Och sedan kom höjdpunkten:

Brandövningen!

I rött och orange papper klippte hon flammor

som jag med hjälp av tejp fick sätta upp på gardinerna.

En i taget, och räkna till åta mellan varje.

Högre och högre upp skulle de,

och sedan fick jag ringa brandkåren och tala om vad som stod på.

Då kom hon farande med syrrans gamla lära-gå-vagn som sparkcykel/brandbil,

hjälmen på huvudet och ett hopprep som brandslang.

Medan hon sprutade mot lågorna fick jag plocka ner dem en efter en,

och till slut var elden släckt.

Då var huset emellertid rökfyllt, så hon kröp ut

för att undvika att andas in de giftiga gaserna.

Japp, det där gick verkligen hem!

=)

Om att utnyttja ett frikort

Jag är sjukskriven på halvtid och det har blivit en hel del besök i sjukvården sedan september ungefär.

I januari förärades jag därför ett frikort, och nu är det gratis läkarbesök som gäller.

Och för att verkligen utnyttja detta frikort, vad gör man då?

Ja, man ser förstås till att boka in flera läkarbesök för att i omgångar ändra sjukskrivningsgraden 

och få nya läkarintyg att sända in till försäkringskassan.

Man passar också på att gå på någon form av terapi, gärna relativt ofta.

Men om man ändå tycker att det är lite lite?

Om man liksom vill utnyttja frikortet till bristningsgränsen...

Jo, då ser man till att bli allergisk mot den första medicinen man får.

Då får man nämligen gå till läkaren en extra gång och byta medicin.

Sen kan man ju alltid bli allergisk mot den andra medicinen också,

och göra om proceduren en gång till.

Sen passar man på att drabbas av någon underlig "ta bort-effekt" 

när man slutar med den medicinen, så att man får gå till läkaren

och bli helt sjukskriven ett tag.

Problemet är bara att jag inte har fått frikort på medicinerna än, 

så det där evinnerliga medicinbytandet börjar bli kostsamt... 

=(

Oj, vad med timmar!

Hupp! Hur blev det här nu då?

Jobb flera timmar mer än jag är van vid, och mer blir det innan veckan är slut.

Och annorlunda jobb än vanligt till på köpet!

Jag började "som vanligt" i morse, med arbetslagsmöte,

men sedan fick jag kontorstjänst den återstående timmen.

Beställningar behövde göras, och eftersom det är jag som kan den biten

tog en kollega min plats i förskoleklassen.

När mina två timmar var till ända väntade medarbetarsamtal/lönesamtal.

Jag kände mig oförberedd med tanke på min höga frånvaro den sista tiden,

men det gick så bra så.

45 minuter övertid, men det får jag väl plocka ut som komp vid tillfälle.

I kväll är det planeringsmöte med Skobo (skolbarnsomsorgen eller fritids).

Två timmar när vi kan sitta tillsammans allihop, 

utan att oroa oss för vem som ska vara med barnen.

Det vill jag förstås inte missa, även om jag inte uppmärksammat mötet förrän idag...

På torsdag är det dags att gå upp i tid,

så de vanliga två timmarna kommer att bli fyra både torsdag och fredag.

Det blir ytterligare "mer-än-vanligt-tid" på torsdag,

när jag ska på seminarium på eftermiddagen.

Personalen i kommunens skolor ska "pimmas",

vilket innebär att vi ska examineras i datakunskap,

så att alla har en miniminivå som är godtagbar.

Nu är det två timmar introduktion, och det kan jag ju inte heller missa!

Jag kan tillägga att det känns rätt okej.

Jag tror inte att det ska bli några direkta problem

att jobba lite mer än vanligt,

även om jag säkert kommer att bli trött.

Utvärdering

Snart är ännu en jobbvecka till ända.

Det funkar fortfarande väldigt bra på jobbet,

men jag är mycket tröttare den här veckan.

Det är nu inte enbart av ondo,

eftersom det beror på att jag har gjort en massa saker.

Utvärdering av aktiviteter:

Hämta stora tjejen tidigt, på hennes begäran.

Fungerade: dåligt.

Resultat: osämja, trötthet och tårar.

Slutsats: klarar inte av det än.

KBT-behandling.

Fungerade: bra.

Resultat: insikt, framåtblickar och några tårar.

Slutsats: nyttigt, definitivt att fortsätta med.

Sjukt barn hemma.

(Med tillhörande vabbande pappa)

Fungerade: sådär.

Resultat: utebliven vila (aka trötthet), mycket gos.

Slutsats: tur att det inte var jag på heltid.

Äta frukost med stora tjejen och lämna på skolan.

(med assistans på hemmaplan av vabbande pappa)

Fungerade: hyfsat.

Resultat: något sen ankomst till jobbet.

Slutsats: möjlig lösning vid liknande situationer.

Ikeabesök med mammaledig kompis och hennes dotter.

Fungerade: mycket bra.

Resultat: uppdaterat hushåll, skratt, trötthet.

Slutsats: bör upprepas, även var för sig 

(dvs enbart Ikeabesök alt enbart kompis)

Det var väl det.

I morgon är det vila som står på agendan.

Sjuka barnet är friskt och ska till dagis,

sambon ska till jobbet,

huset är tomt och tyst när jag kommer hem.

Skönt!

Pepparkakskrasch

Min äldsta dotter har som tradition att bygga pepparkakshus med sin mormor före jul varje år.

Den här gången fick hon sällskap av sina båda tjejkusiner.

Huset står kvar hos mormor över jul, 

och när det är dags att plundra runt tjugondag Knut ska förstås byggherrarna vara med.

De tre tjejerna bjöds alltså in på en variant av julgransplundring.

Men om julgranen är tämligen ointressant i sammanhanget, 

och pepparkakshuset i stället står i centrum för allas uppmärksamhet,

är det verkligen en julgransplundring då?

Nej, det är det inte.

Det är en pepparkakskrasch, så klart.

I alla fall om man får tro min stora tjej.

Ett underbart nytt ord, som är väldigt användbart.

Det kan väl vara något för språkrådets nyordslista?!

Numera är ju julgranarna rätt trista att plundra, då godsakerna lyser med sin frånvaro.

Äpplena är utbytta mot julgranskulor,

smällkaramellerna är alltsomftast tomma på innehåll och kan återanvändas år från år,

och det är lättare att köpa färdigt glitter än att sitta och trä upp popcorn på tråd.

Vanligen löser man detta med godispåsar som delas ut,

men visst är det väl roligare att plundra ett pepparkakshus,

som faktiskt går att äta?!

Så släng ihop ett pepparkakshus till jul

(det finns ju de där färdiga byggsatserna och kristyr på tub,

så det måste inte bli alltför ansträngande),

och bjud sedan in vännerna på pepparkakskrasch den 13 januari.

Det är mitt tips.

Disney on Ice

För andra året i rad åkte vi till Stockholm, Globen och Disney on Ice.

I år var temat Prinsessor och hjältar,

och min prinsesstokiga sexåring var som klippt och skuren för en plats i publiken.

Jag insåg snart att jag är en riktig Disneynörd,

då jag kände igen precis varenda prinsessa

och dessutom kunde namnet på sjöhäxan i Den lilla sjöjungfrun.

Kan du?

Som sig bör blev alla foton ruskigt dåliga,

på långt avstånd, konstig belysning och hög rörlighet,

men det blev en del i alla fall.

Lilla söta Tingeling for omkring på isen och viftade med sitt trollspö,

och ibland fick man en skymt av älvstoftet som yrde.

Mest dramatiska inslaget var när onda fen i Törnrosa blev en drake som sprutade riktig eld.

I skenet från elden ser man hur prins Filip svingar sitt svärd

och drakens gröna öga lyser ondskefullt.

Mest imponerad blev jag av Prins Eriks sjömän

(Den lilla sjöjungfrun)

som från en katapult i form av en gungbräda

flög rakt in i riktiga akrobatnummer.

Med skridskor på fötterna.

Tyvärr inga bilder på det.

Något jag fick många bilder på var pardans.

Jasmine och Aladdin

Ariel och Prins Erik

Törnrosa (Aurora) och Prins Filip

Askungen och Prinsen

(Har de över huvud taget riktiga namn? Måste forska i det!)

Rapunzel och Eugen

Här är de allihop i den avslutande balen.

Då finns även Belle och Odjuret

samt Tiana och Naveen med på isen.

Och så den stora finalen:

Alla prinsessor och hjältar samt Musse, Mimmi och Långben dansar på isen

när Tingeling kommer in med häst och vagn.

Hon hissas upp i luften och det hela avslutas med fyrverkerier.

Nu har de släppt biljetterna till nästa omgång,

och ja, vi ska snart boka!

På med partyhatten, gott folk,
för då blir det festtema!

Kom du på sjöhäxans namn?

Ursula.

Myslys på trappen

Jag blev ensam hemma en stund på eftermiddagen,

och av någon anledning hoppade piffaren i mig igång.

Värmeljuslyktor tändes lite varstans

och sprider nu både stämning och väldoft omkring sig.

Medan jag smög runt med min illrosa gaständare modell längre

slog det mig att det vore mysigt om det lyste lite ute på trappen också.

Om någon går förbi och inte minst när familjen kommer hem.

Strax därefter stod jag på trappen i bara strumplästen

och försökte få loss de gamla värmeljusen ur de något snäva hållarna.

Innan jag hade lyckats tända de nya var tårna lite småfrusna,

men det var så vackert mot kvällshimlen att jag bara måste föreviga det.

Nu är ju fotografering i mörker inte det lättaste man kan ge sig på,

så tårna fick minsann stå ut en bra stund innan jag nöjde mig och gick in.

I skrivande stund värker de fortfarande en aning...

Det är inte ofta de här lyktorna lyser.

Vi bor i ett sant blåshål, och då lyktorna är av ett mycket luftigt snitt

brukar moder natur blåsa ut lågan med yttersta lätthet.

Lyktorna kommer från Zetas, 

där jag köpte dem på julmarknaden 2010.

Jag försökte klä in dem med lummer till jul, men jag blev inte nöjd.

Och de är så fina ändå, med sin enkla rostighet.

En vecka avklarad

Nu har jag alltså jobbat min första vecka efter sjukskrivningen.

(Eller...

Kan det räknas som en vecka när det bara är tre dagar?

Och när det dessutom bara handlade om två timmar per dag?)

Nåja, jag har i alla fall kommit fram till min första helg!

Det kan ingen ta ifrån mig! ;-)

Jag tycker fortfarande att det går bra.

Jag är pigg och glad på jobbet,

även om jag är trött och sliten hemma på kvällarna.

Det känns som att jag har åstadkommit något när jag kommer från jobbet,

och det är himla skönt att det är färdigt redan klockan tio på förmiddagen.

Och oftast orkar jag lite till när jag kommer hem också.

Idag svängde jag till exempel förbi växtbutiken på väg hem

och ägnade eftermiddagen åt att göra vår inomhus.

Dagens bilder visar en del av min vår.

Nu är det jul igen...

Jag började jobba idag.

Det gick bra. Över förväntan faktiskt.

Klockan fick förnyat förtroende på handleden,

kalendern utrustades med sin penna och stoppades ner i väskan,

sedan bar det av.

Med någon minut till godo körde jag in på skolans parkering.

Vid första anblicken såg det fullt ut, men det fanns i alla fall några lediga platser.

Sen gick det på rutin.

Namnskylten satt så ordentligt på insidan av skåpdörren,

och nyckeln gled obesvärat in i låskolven, 

trots att jag vet att det har varit låsbyte sedan jag jobbade senast.

Tur att jag var duktig och hämtade ut en ny nyckel innan jag blev sjuk.

Det kändes så rätt, så hemtamt på något vis,

att ha nyckelbandet hängande ut ur fickan, ner längs benet.

Det är ju så det ska vara!

Jag hade inte glömt några namn på barnen heller, tack och lov!

Sånt där kan vara känsligt.

Två timmar gick fort och lätt,

sen kunde jag fara hemåt mot min rutinmässiga avslappningsövning.

I morgon kör vi igång igen, och det kommer att bli så bra så!

Jaha, och var kommer rubriken på inlägget in, då?

Jo, på vårt kontor stod julgåvan från klassen och väntade på mig.

Nu ska här mumsas julkolor och sörplas julkaffe!

Oväntat lugnt

I morgon börjar jag jobba.

Två timmar om dagen ska jag vänja mig vid vardagen igen.

Jag är på väg tillbaka!

Det kändes väldigt bra när jag gjorde upp planer tillsammans med min chef.

Det kändes också väldigt bra när jag förankrade planerna hos min läkare.

Så här dagen före hade jag nog väntat mig lite fjärilar i magen.

Lite oro efter så lång tid hemma.

Men det känns fortfarande väldigt bra.

Största problemet är att jag inte vet var jag har lagt min namnskylt...

Jag har en plan

Jag var till läkaren idag, och nu har jag en plan.

En plan för att komma tillbaka till arbetet.

Lugnt och försiktigt,

ett steg i taget.

Jag vill ju inte hamna där jag varit med en gång.

Det känns bra.