Utvecklingsfas

När stora tjejen var liten läste jag otroligt mycket om att ha bäbis, och bäbisars utveckling och allt annat som har med det att göra. En av de vanligaste förklaringarna till alla små problem som föräldrar upplever med sina små var att det var just en utvecklingsfas som barnet var inne i. Sova dåligt: utvecklingsfas. Sova mycket: utvecklingsfas. Äta dåligt: utvecklingsfas. Äta mycket: utvecklingsfas. Ni fattar...

Nu har lillan haft en period av dålig sömn, när hon äter mycket och ofta och inte verkar nöjd med någonting. Långt bak i hjärnan kommer floskeln "utvecklingsfas" upp, och jag småler lite åt det dåliga skämtet samtidigt som jag funderar på vad det egentligen kan bero på.

Sen händer det grejer, slag i slag. Hon börjar äta ny mat med god aptit, hon börjar lära sig att sitta själv, gör allvarliga försök att krypa, "pratar" mer och mer... Och vad kan man dra för slutsatser av det då? Jo... att det verkligen var en utvecklingsfas. Där ser man!

Färdigbelastad

Morgonens sockerbelastning gav ett gott resultat, och jag kan nu lägga till titeln "normal" i telefonkatalogen. =)
Men det var så klart inte helt utan komplikationer...

Strax efter midnatt gick jag reflexmässigt på toaletten i samband med att lillan ville ammas, något som hade kunnat sätta käppar i hjulet för mitt urinprov som skulle lämnas på morgonen. Den här gången gick det bra, men eftersom jag inte fick dricka vatten på grund av fasteordern var det med nöd och näppe.

Som en rutinerad småbarnsmor kom jag så klart iväg lite för sent, och när järnvägsbommarna gick ner framför näsan på mig ville jag kliva ur bilen och springa istället... Jag avstod och överlevde även ett vanligt rödljus innan jag anlände till parkeringshuset.

Väl framme i sjukhusentrén var det väl skyltat, så tre minuter i åtta klev jag in på provtagningscentralen, bara för att mötas av ett fullsatt väntrum och kölappssystem. Jag funderade på om jag verkligen skulle sitta där, jag hade ju fått en tid hemskickad... Det enda undantag som stod noterat var om man hade läkartid bokad inom två timmar, då fanns ett "akutväntrum", men i övrigt verkade det vara kölappen som härskade.
När det sedan var min tur visade det sig att jag inte skulle ha tagit kölapp (men jag fick inte veta hur jag skulle ha gjort...), så jag lotsades vidare, och fick sitta ner och vänta.

Jag råkade nu sätta mig bredvid en herre som mådde sämre och sämre för varje minut, och till slut fördes han till akuten på bår. Eftersom nästan hela personalen engagerades i detta fick jag vänta lite extra, och först en halvtimme efter min bokade tid fick jag ett hål i fingret.
Ett hål som envisades med att blöda ymnigt och länge...

Därefter var det dags för min söta frukostdrink. Ingredienserna var socker och vatten, och man vet att man har rätt mängd socker när skeden står av sig själv... Jag reagerade på frukostarna jag fick i Tyskland, när jag bodde i en familj där. Sött fruktte och en macka med choklad på. Det här var ännu sötare.

Två timmar av pedagogisk filosofi i bokform följdes av ytterligare ett hål i fingret, och sedan förväntades jag kissa i en mugg. Jag är vanligtvis ingen hejare på att lämna urinprov, och när jag inte druckit sedan kvällen innan, bortsett från en sockerdrink, är jag inte bättre på det. Det tog så lång tid att de knackade på för att kontrollera att jag inte svimmat därinne, men till slut kunde jag klämma ur mig några droppar, och fick lämna bygget med en preliminär okej-stämpel i rumpan. Detta firade jag med att äta min medhavda frukostmacka och dricka lite vatten innan jag satte mig i bilen och åkte hem till en mycket försenad förmiddagslatte och amning.

Sockerbelastning

Jag lyckades drabbas av graviditetsdiabetes under min senaste graviditet, och i morgon är det dags att göra en efterkontroll, förhoppningsvis för att konstatera att det inte blev något bestående.

Det jobbiga är att jag först ska fasta tolv timmar, sedan lämna blodprov och dricka sockerlösning. Därefter följer ytterligare två timmars fasta och fler blodprov innan jag äntligen får äta frukost. Allt som allt blir det 14,5 timmar utan ordentlig föda... Jag ser inte alls fram emot detta! =(

Risken med att köpa ny bil...

Vi köpte en "ny" bil i november. Den är nu inte direkt fabriksny utan från seklets början, men ny för oss.
Man kan ju tycka att en ny bil ska innebära lite mindre problem än den gamla, speciellt som förre ägaren, min svåger, inte haft några direkta problem med den.
Detta antagande har visat sig ha ytterst få beröringspunkter med sanningen.

Vi köpte den som sagt i november, och vi hade nästan omgående småproblem med vad vi tror är luftmängdsmätaren (baserat på att vi hade det felet på vår första bil, inte på att vi vet vad det faktiskt är), som gjorde att motorn stannade "i farten" när man saktade ner en aning. Sedan startade den upp igen av sig själv. Lite läskigt, speciellt som den ofta gjorde så här i korsningar, där man vanligtvis saktar in. Korsningar är inte det bästa stället att bli stående på...

Efter en dryg månad var det dags för julledighet, och eftersom den andra bilen har epitetet "finbil", och våra utflykter i juletid till största delen är gemensamma finbilsutflykter, fick den nya bilen stå ett par veckor.
När det sedan var dags att skjutsa dottern till dagis igen efter juluppehållet vägrade bilen starta. Den hade varnat lite före jul också, men nästa gång man provade gick det bra igen, så... Men den här gången var det helt kört!

Nytt batteri rådde bot på detta, men nästa dag kom nästa överraskning:
Punktering.

Här någonstans var jag ganska trött på min nya bil, kan jag säga...

Nu kunde det väl räcka med fel? Jo, den var ju lite trög att styra, men med all snö som låg på vägarna var det väl bara att räkna med.
Eller var det kylan som påverkade servooljan?
Eller var det något fel? Sambon tyckte inte att det lät konstigt att den var trög, det var finbilen också, sa han. Tills han själv körde min bil. Det visade sig att vi inte har ett uns servoolja i bilen... Däremot under bilen. Det har visst läckt en aning...

I morgon ska den in på verkstad.
Och sedan ska jag vara mycket noga med att klappa om den varje morgon, för det var så min svåger gjorde, och han hade ju inga problem att tala om med den här bilen.

Attans också!

Min stora tjej har utvecklat en fascination för kraftuttryck, och trots bristen på en verklig burk att stoppa pengar i, är reaktionen alltid densamma när någon (oftast pappa) använder sig av en sådan: "Vad sa han?! Pengar i burken!"

Hon är mycket känslig för ordet "skit" i alla möjliga och omöjliga kombinationer. Exempelvis får man lägga pengar i burken om man påpekar att hennes kläder är skitiga. Det jobbiga är att vi använder orden i en meningshierarki, och skitig är inte riktigt samma sak som smutsig, och lortig känns inte heller rätt... Det blir till att tänka om, för vi vill ju inte uppmuntra ett mer otrevligt språkbruk när hon nu inte ser behovet.

Även om hon i grunden är mycket aversivt inställd till kraftuttryck har hon ändå någon form av behov av dem, och hon testar dem en aning då och då. Först var det "tusan", men nu har hon fastnat för "attans också". Hon kan stanna upp idet hon håler på med och se på mig och lite viskande fråga: "Får man säga attans också?" Jag bedömer uttrycket som relativt harmlöst, och brukar svara att "det kan man få göra. En gång." Hon startar då om och utbrister, som om det var spontant, "Attans också att de där kläderna ligger i tvätten!", eller vad det nu var som krävde ett kraftuttryck.

Jag måste säga att jag är glad att hon valt att testa de harmlösa. Det finns många uttryck som jag helst inte hör komma ur min dotters mun, men att ett enstaka attans också slinker ur henne kan jag leva med. Hennes stora kärlek visar visst ett finger för sin far när han tycker att situationen kräver det. Det skulle jag inte uppskatta!

Tiden flyger!

Man säger ju att tiden går fort när man har roligt, och idag hade jag väldigt roligt.

Jag var hos en av mina bästa jobbarkompisar och fikade, vilket är sådär extra trevligt när man är mammaledig och inte får träffa sina trevliga kollegor så ofta. Hon är dessutom sådär underbart bra med mina tjejer, så det blir så enkelt att vara där. Bördan lättar liksom när någon annan än mamma kan bli medbjuden på en båttur till Thailand ombord på det ståtliga sängskeppet. =)

Jag lade i slantar i parkeringsautomaten så att jag skulle få stå till strax före fem, för "så länge kan jag ju i alla fall inte bli kvar".
Efter en stund skulle vi kolla vad klockan var, och från herrn i huset fick vi besked om att klockan var fem.
Fem?! Vi var rätt övertygade om att han skämtade, men uppenbarligen hade tiden skaffat privatjet, så barnen fick packas ihop i en hast.
Tyvärr vet fyraåringar inte vad "en hast" betyder, så stora tjejen bjöd på lite extra trilskande med påklädningen... En stressad mamma försökte sedan undvika att be henne springa nerför trappan, för jag var ändå så pass klar i huvudet att jag insåg att det inte skulle gå fortare om hon skulle stå på näsan.

Jag hade tur med parkeringsvakternas schema, för trots att vi kom en dryg halvtimma för sent till bilen hade vi ingen försmädlig lapp på rutan. *suck av lättnad*
Däremot hade någon lämnat en förskräcklig huvudvärk till mig vid bilen, så att jag fick köra hemåt med ett envist dunkande i tinningarna. Så kan det gå när man stressar. :/

Efter ett par tabletter och en middag jag inte behövde laga själv släppte huvudvärken och jag kunde lämna familjen för att gå på VIP-kväll i mammas tygaffär. Nu ska jag försöka knåpa ihop en förstärkande ficka till babysittern som de senaste sex månaderna gått från bättre begagnad till trådsliten, på grund av lillans envisa sparkande för att få igång gunget...

Härlig promenad

Jag är nyss hemkommen från en härlig promenad med mina barn, och den lyckades uppfylla många, om än inte alla, mål.

Lillan fick sova en stund. Hon är allmänt dålig på att sova, men i vagnen under en promenad går det oftast mycket bra.

Stora tjejen fick leka och upptäcka en massa längs vägen. Vi undersökte skaren, och det var spännande att kunna gå ovanpå det tjocka snötäcket, hon klättrade i snöhögar, krossade is och hittade lera, plockade istappar, åkte kana på isen, gissade på djurspår i snön (kan det vara en älg eller kanske en ekorre?)och pratade med hästarna, som visade sig prata en helt annan dialekt av hästspråket...

Vi fick frisk luft allihop.

Stora tjejen och jag fick lite solsken på oss, och det ska ju vara bra på alla sätt och vis. (Så här års är väl inte ens de skadliga strålarna så farliga...)

Tyvärr fick jag klara mig utan motion, eftersom halkan och dotterns upptäckarlust saktade ner tempot en aning. Men jag är nöjd ändå! =)

Helt galet!

Mars är en galen månad. Det är inte bara de beryktade marskatterna som drabbas av mars månads galenskaper, utan även min almanacka.

De tre första söndagarna är späckade av kalas, två per söndag. Det innebär att vi drar från ena kalaset till det andra och har svårt att få in måltider mellan allt fika. Dessutom måste diverse presenter inhandlas, och därmed ska shoppingturer planeras in i schemat.

Ovanpå allt detta kommer ett ovanligt stort antal andra aktiviteter i form av vägning, massage, sjukhusbesök, föräldramöte, klippning, träning, playdates, babysång, och så vidare i all oändlighet...

Det är underbart att ha saker att göra efter hösten som var rent ut sagt pisstrist, men jag blir en aning matt när jag tittar i almanackan just nu.

Undrar just om det lugnar ner sig när vi kommer in i april...

Tydliga spår

Min yngsta dotter har börjat lägga om kosten så smått, och sedan matstolen äntligen(!) kommit ner från vinden slinker allehanda puréer ner utan att hon gör minsta motstånd. Att 2/3 hamnar någonstans utanför kroppen (på ansiktet, händerna, hakklappen, kläderna, stolen, golvet eller bordet) istället för inuti, beror inte på hennes ovilja att äta, utan snarare tvärtom...

Detta handlar dock bara om de köpta puréerna. De jag tillverkar själv finner ingen nåd hos denna mycket enväldiga härskare över matvalet.
Gröt och välling har hon heller inte mycket till övers för. Intaget av dessa rätter ligger fortfarande stadigt på en nivå motsvarande en bråkdels smakportion, trots att i alla fall gröten har funnits på menyn i över en månad.

Dessa nya matvanor kanske inte är världsomvälvande, men jag har funnit tydliga spår efter dem.
I blöjan.

Sömnbrist

De senaste nätterna har lillan inte sovit lika bra som hon brukar. Jag har fått gå upp minst två gånger per natt och amma, och för en stackars bortskämd mamma är det jättejobbigt att inte få sova sina minst sex timmar per natt...

Igår började hon med en ny min. En min som ger ett något förvånat intryck, med munnen som ett mycket litet o. I alla "så här tar du hand om ett barn-böcker" jag någonsin har läst översätts just den minen med "jag är hungrig - ge mig mat", så jag gissar på att hon är hungrigare än vanligt.
Det som är lite småjobbigt är att hon gör denna min nästan hela tiden, och därmed torde hon vara hungrig nästan hela tiden, vilket i sin tur gör hennes nattliga vakenperioder mycket förståeliga.
Att döma av att hon gör minen diekt efter ett mål bröstmjölk verkar hon inte helt nöjd med sin diet just nu. Men hon äter nästan ingen gröt, trots att vi har hållit på med det några veckor nu, och hennes potatisluncher skulle inte imponera på en fluga ens, så bröstmjölken är praktiskt taget det enda hon äter...

För att lösa problemet har jag nu införskaffat ett paket välling, som jag hoppas ska kunna leda till en högre grad av mättnadskänsla i den lilla magen... (...och även en högre grad av sömn för både mor och barn.) Eftersom hon visar störst intresse för vattnet vid såväl lunch som kvällsmål gissar jag på att drickbar mat kan slå an en sträng hos henne. =)

Och snön bara vräker ner...

Man kunde ju tycka att de snövallar vi redan har kunde vara nog så här i början av mars, som rent kalendariskt räknas som en vårmånad. Ja, just det: VÅRmånad.
Ändå kommer det mer snö, och det är så tätt mellan snöflingorna att man knappt ser skillnad på snövallarna och luften... =(

Jag tycker fortfarande att det ser trevligt ut, och eftersom vi inte är så bortskämda med riktiga vintrar har det varit roligt att få just en sådan. Men...
Nu kan det räcka, tycker jag. Jag återkommer till det där med att mars är en vårmånad, och jag är lite paragrafryttare på det viset; finns det regler ska man helst följa dem. Regeln är att det ska vara vår, och då får vintern böja sig för det! Tycker jag.