Lite för lågt

I helgen trappade jag ner lite till på min medicin, ner till en halv tablett.

Från början hade jag två hela tabletter, och har plockat bort en halv i taget.

I måndags jobbade jag länge, kom inte hem förrän närmare åtta,

och i tisdags var det friluftsdag i gassande sol.

Två dagar som sliter en del både fysiskt och mentalt,

så jag var inte alldeles förvånad när jag blev irriterad för "ingenting" på tisdagkvällen.

Men när det fortsatte på onsdagen, trots en kort dag, ringde varningsklockorna lite högre.

Och när jag började gråta medan jag borstade tänderna...

Då var det ganska uppenbart!

Jag får gå upp på en hel tablett igen!

Idag och i morgon är jag hemma från jobbet.

Vilar och tröstäter.

Tittar längtansfullt ut på trädgården som dessvärre tar en riktigt lång dusch.

På måndag hoppas jag att kroppen och psyket är i fas igen!

Skrämselhicka

Igår var jag på ett ovanligt och osedvanligt trevligt kvällsmöte på jobbet.

Våra fantastiska arbetslagsledare presenterade vår vision, 

som de arbetat fram utifrån våra diskussioner, 

genom att bjuda på sig själva och få oss att tänka till.

När rektorn tog till orda och knöt ihop säcken fick jag ett sånt där jobbigt hostanfall, 

som bara kommer när det stör som mest, så jag valde att lämna rummet och dricka vatten.

Problemet var bara att det inte hjälpte.

Det fortsatte reta i halsen och jag fick svårt att andas.

Innan jag visste ordet av hade 112 larmats och två ambulanssjukvårdare kom till min undsättning.

Det kändes jättekonstigt, jag hade ju "bara hostat lite", 

men det var otroligt skönt att de kom, och inhaleringen kändes bra, de försäkrade mig om att alla värden var okej och att lungorna lät bra, och så fick jag kortison.

Sen fick jag välja om jag ville hem eller till akuten, så jag valde att åka hem, 

med löfte om att ringa igen om det behövdes.

Det troliga är att min astma, som jag haft länge, men inte besvärats nämnvärt av på några år,

förvärrats av pollenallergin, som jag känner av och medicinerar lite lätt.

Idag ska jag ringa min läkare och se om jag kan få lite mer och bättre medicin. 

För astman också.

För det här vill jag inte vara med om igen!

Tårtskryt

Stora Tjejen skulle ha spelkalas med Minecrafttema.

Eftersom hela minecraftvärlden är väldigt fyrkantig och pixlig 

fick hennes tokiga mamma idén att göra en rutig tårta.

Det är något jag har funderat på länge, men aldrig kommit mig för att göra.

Nu tog jag chansen!

Jag berättade inte vad jag skulle göra, bara att det skulle bli en minecrafttårta.

Eftersom den inte var fyrkantig var det lite besvikelse först,

men när den första biten lades upp på fatet kom wow-effekten.

Kul!

Troligtvis det finaste jag gjort

Undantaget mina barn, förstås!

Jag tror inte jag är ensam om att se något fint i facebookflödet 

och sedan leta ihjäl sig efter bilden när man kommer på att man vill se den igen.

Just en sådan bild är ursprunget till det här hemgjorda armbandet.

Jag tror inte att jag hittade den ursprungliga bilden någon gång, 

men jag blev toknöjd med resultatet!

Hoppas att mamma också blev det.

Det är en silverring med FARMOR MORMOR stansat (Tack Frida!)

och genom den löper tre fristående armband, ett för varje barn.

På varje armband sitter bokstavspärlor med barnbarnens initialer.

Armbanden är olika men färgstämda (bortsett från bokstavspärlorna!).