Så innerligt trött!

Jag vet inte vad det är för fel, men jag har varit så fruktansvärt trött den här veckan. Jag blir liksom helt matt och orkar inte röra mig. Just nu ligger jag i soffan med laptopen i knät, men det är med mycket viljestyrka jag lyckas röra armarna tillräckligt för att skriva.

Egentligen är det inte så konstigt att jag är trött, det finns snarare för många anledningar:

Långa dagar. Veckans schema såg ut så här: 7.30-16, 6.15-16.45 (först jobb, sedan plugg på bibblan), 7-16, 7.30-16.30 och 7.30-16.30. Många timmar blev det, och för varje dag vr jag tröttare än dagen innan.

Ökat ansvar på jobbet. Min kollega var sjuk, så jag fick dra ett större lass än vanligt, och dessutom krävdes ständiga omplaneringar.

Höst. Mörkare både på morgonen och kvällen.

Barn. Eftersom jag har två egna barn är det inte bara att sluta jobba, när jag kommer hem är det två som vill ha uppmärksamhet. Jättemysigt, men lite ansträngande när man bara vill gå och lägga sig.

Fysisk aktivitet. Just idag inledde jag dagen med ett träningspass, så jag är lite sliten på så sätt också.

Hoppas att det reder upp sig snart, så att jag orkar med fritiden också, inte bara jobbet.

Full fart!

Ja, om jag trodde att det skulle vara semester att jobba, så trodde jag helt fel!

Nu trodde jag ju förstås inte det, men det är nog i alla fall mer att tänka på än jag inbillade mig. Jag tycker att jobbet är rätt skönt, med förskoleklassen på förmiddagarna och fritids på eftermiddagarna och planering utan barn hela fredagförmiddagen. På eftermiddagarna får jag vara ute när det är fint, och inne om det regnar. Jag får ägna mig åt allehanda trevliga aktiviteter, förutsatt att jag samtidigt sysselsätter barnen, och hittills i höst har jag både gått på styltor och lekt med rockringar. (Själva rockandet gick... sådär, men man kan ju rocka på armar och ben, träna in trick som att byta arm medan man rockar, eller hoppa över ringen sedan man kastat iväg den med sådan spinn att den kommer tillbaka. Mycket skoj kan man ha!)

Bråkiga eller samarbetsovilliga barn har vi en del, och visst blir man rent av förbannad ibland, men det funkar ändå hyfsat. Jag är rätt förskonad ändå, med tanke på att jag inte känner barnen lika bra som de andra eftersom jag varit ledig ett år, och för att jag jobbar mest i förkoleklassen som är (än så länge) förhållandevis lugn.

Men det som är jobbigt är allt detta planerande! Tusen saker som ska kommas ihåg och planeras in. Inte bara verksamhet som teaterbesök och utflyktsdagar, utan även rastvakter som måste bytas, semestrar och tandläkarbesök som ska täckas så att vi inte står utan personal, VAB och sjukdagar inte att förglömma! Föräldramöten ska planeras och genomföras (och helst ska man hinna tala om hemma att det är kvällsmöte...:P) Och när ska man hinna dela klassen i grupper, hur ska vi hinna med den sista, ganska långa promenaden för att titta var barnen bor, skriva och dela ut information, beställa material, organisera skåpen...
Och hela tiden ska allt passa in med tre olika verksamheter: skolan, fritids och förskoleklassen. Snacka om hjärnstress!!!

Men samtidigt är det himla roligt! =)

Ett år...

Idag fyller lillan ett år.
Det var ju inte länge sedan jag låg på BB och förundrades över mitt nya lilla mirakel (samtidigt som jag förtvivlade över svininfluensan som tvingade mig att vara ifrån stora tjejen i flera dagar). Sedan har det hänt otaliga mirakel och plötsligt har ett helt år passerat.

Det senaste är att hon tar sig runt till fots. Hon går inte utan stöd, men hon hittar å andra sidan stöd lite varstans, så det är inget större hinder. Är det inte lära-gå-vagnen, så är det en stol eller något annat som går att skjuta framför sig medan man tar sig dit man vill.

Födelsedagen blev en förhållandevis lugn tillställning, även om den blev en påfrestning för hennes mamma: Upp vid fem, börja jobba 6.15, hantera förskoleklassen utan min kollega, som var på kurs (det gick bra, förstås, men det är ändå en liten anspänning). Av någon anledning valde jag och resursen som jobbar i klassen att introducera Röris (ett gympapass för klasssrummet) just idag, så efter två låtar i högsta tempo kom huvudvärken som ett brev på posten. Den höll sedan i sig medan jag åkte och hämtade stora tjejen på dagis och hem till sambon som ivrigt väntade på att få ge sig av mot Globen och Ozzy-konsert. Skjutsen var redan på plats när jag kom hem, så det blev ett forcerat paketöppnande innan de packade in sig i bilen och tog sikte på stockholmstrafiken. Då hade eftermiddagsgästerna redan anlänt, så det blev ingen direkt vila. När de tackat för sig var det dags för mat, och innan vi hade svalt sista tuggan kom kvällsbesöket: hela den kvinnliga delen av min närmaste familj: mamma, syster och systerdöttrar, och då var det så klart full rulle igen. Sedan kunde jag inte göra i ordning vällingen tillräckligt snabbt, och efter det sov födelsedagsbarnet sött i min famn. När sedan storasyster var nattad enligt konstens alla regler infann sig äntligen lugnet.

Allt som allt blev det sju gäster (plus pappas konsertsällskap) idag, långt ifrån det hav av gäster som invaderade stora tjejens ettårsdag. Men hon fyller ju en helgdag, när "alla" är lediga, och så här års är förkylningar nästan obligatoriska.

Symbolik

Idag har jag varit till Stockholm igen. Av den anledningen hade jag från tidig morgon ont i magen. Den här gången var det inte så mycket oro för vägval (det kom senare...) utan mest prestationsångest och ovilja.
Jag har inte alls känt för att skriva på väldigt länge, och att då åka och träffa handledaren kändes... sådär. :/

När jag parkerade bilen vid universitetet vräkte regnet ner, jag fick springa till och från parkeringsautomaten, och jag frös så att jag skakade. Sedan var det ny språngmarsch till hus E, och jag kände mig lite olustig med mina fuktiga kläder och förstörda frisyr.

Mötet med handledaren var förvånansvärt inspirerande. Jag fick flera uppslag och jag märkte att hon ansträngde sig för att göra ett bättre intryck än sist. Hon lyckades, och efteråt gick jag med lätta steg mot bilen, sugen på att åka hem och börja skriva igen.

Och jag gjorde det i stålande solsken! Regnet var som bortblåst, liksom min oro, och jag slogs av den uppenbara symboliken. Regn och oro på väg in, sol och lättnad på väg ut.
Att jag sedan fick åka till Zetas och fika med min svägerska (som jag lämnat av på väg upp) gjorde ju inte saken sämre. =)