Inte det också!

Precis när jag inte orkar mer.

När ångesten ändå ligger och lurar runt hörnet.

När jag bara vill gå och gömma mig.

Då slår nästa fälla igen.

Ekonomin.

Suck.

Helt bakvänt!

Jag ska ju må bättre nu.

På bättringsvägen.

På väg tillbaka.

Så varför gör jag inte det?

Varför får jag ångest?

Varför känns det så jobbigt att familjen kommer hem?

Jag har varit ute och gått.

Jag har varit i trädgården.

Jag har pysslat och pyntat.

Alla slags egenvårdsterapier jag känner till.

Varför mår jag så dåligt då?

Vad vill JAG?

Det är en fråga jag behöver ställa till mig själv nu.

Vad vill JAG?

Vad BEHÖVER jag för att må bättre?

Jag kanske behöver längre tid på mig för att inte falla tillbaka igen...

I morgon ska jag till läkaren igen,

och jag är en sådan person som har svårt att säga att jag behöver vara hemma.

Jag säger istället lite försiktigt att jag kanske kan jobba lite grann nu...

För det är ju vad som förväntas av mig.

Att jobba.

Att vara frisk.

Men om de två inte går ihop just nu, då?

Då måste jag ju säga nej.

Jag vill inte.

Jag orkar inte just nu.

De får bli mitt mantra till i morgon.

Rättelse

Jag är inte tillbaka på ruta ett.

Jag upplever ett bakslag, men jag är en bra bit på väg mot välmående.

Jag är dessutom kompetent.

Jag klarar av det jag vill, men jag kanske inte orkar allt hela tiden.

Det är väl bra?!

Tydliga tecken

Jag har tagit ledigt den här veckan för att vila mig i form efter helgens sammanbrott.

Planen är att fylla veckan med vila och må-bra-grejer.

Men det är uppenbart att jag inte mår bra 

när jag inte orkar vara i trädgården mer än några minuter i sträck.

Det kryper i mig trots att jag gör det jag älskar mest av allt.

Jag är också mer än lovligt asocial och går in så fort jag ser en granne röra sig.

Nej, jag mår inte bra just nu.

Varför gör jag så?

Så fort jag känner mig bättre kör jag på i 110,

ända tills jag brakar rakt in i bergväggen igen.

I full fart.

Varför?

Tillbaka på ruta ett...

Det kunde såklart inte vara för evigt.

En sliten själ kan inte hålla för vilka påfrestningar som helst,

och i alla fall inte hur länge som helst.

Idag brast det med besked.

Skrämde nästan livet ur barnen, och mig själv också.

Så vad gör jag nu?