Idag var det upplagt för en dålig dag.
En trasig bil föranledde en busstur till jobbet, men det kom jag inte på förrän tjugo minuter innan bussen gick. Det tar tio minuter att gå till hållplatsen, och jag hade inte hunnit äta frukost än...
Jag slängde i mig lite yoghurt och cyklade, men hade inte busschauffören varit snäll hade jag inte hunnit låsa cykeln. :P
Jag gled in på jobbet precis på minuten, och möttes av det kaos som bara kan åstadkommas den första "riktiga" skoldagen på läsåret. Ingen visste var de skulle vara och inte hur de skulle komma dit, och flera av barnen var helt nya bekantskaper.
Efter många om och men kom vi iväg till frukost (tänk vilket bra jobb jag har när morgnarna blir oplanerade!) och därefter väntade ytterligare förvirring när skolan började: Vem går i vilken grupp, och vilka ska börja när?
Lunchen bjöd på ytterligare förvirring i form av nya platser på en ny plats i matsalen,
och själv fick jag dessutom hantera uppsopning av trasigt glas, bordstorkning och uppsamling av kvarglömda attiraljer såsom glas och bestick.
Efter jobbet tog jag bussen mot min bokade massagetid,
och tack vare de nya, tätare bussturerna hann jag precis,
trots att tiden beräknats utifrån hur lång tid det tar med bil.
Promenad in till stan, mellis på konditori (men inte så syndigt som man kan tro, jag tog en macka till latten) och sedan upp till tandhygienisten för högtryckstvätt av garnityret.
Därefter blev det buss hemåt.
Om jag bara hade läst den här beskrivningen och utifrån den skulle gissa hur jag mår nu på kvällen, hade jag ganska självsäkert hävdat att jag skulle vara trött, ha ont i huvudet och att paniken skulle krypa i kroppen på mig. Inlåst på sovrummet för att undvika ljud verkar inte otroligt.
Men! (Som en viss dansdomare uttrycker det)
Så är det inte. Visst är jag trött, och huvudvärken ligger lite under ytan, men det är ändå helt okej.
Jag mår bra. Jag pallar en kaotisk dag.
Se där! Jag mår visst lite bättre nu än jag har gjort. =)
