Min stora tjej har utvecklat en fascination för kraftuttryck, och trots bristen på en verklig burk att stoppa pengar i, är reaktionen alltid densamma när någon (oftast pappa) använder sig av en sådan: "Vad sa han?! Pengar i burken!"
Hon är mycket känslig för ordet "skit" i alla möjliga och omöjliga kombinationer. Exempelvis får man lägga pengar i burken om man påpekar att hennes kläder är skitiga. Det jobbiga är att vi använder orden i en meningshierarki, och skitig är inte riktigt samma sak som smutsig, och lortig känns inte heller rätt... Det blir till att tänka om, för vi vill ju inte uppmuntra ett mer otrevligt språkbruk när hon nu inte ser behovet.
Även om hon i grunden är mycket aversivt inställd till kraftuttryck har hon ändå någon form av behov av dem, och hon testar dem en aning då och då. Först var det "tusan", men nu har hon fastnat för "attans också". Hon kan stanna upp idet hon håler på med och se på mig och lite viskande fråga: "Får man säga attans också?" Jag bedömer uttrycket som relativt harmlöst, och brukar svara att "det kan man få göra. En gång." Hon startar då om och utbrister, som om det var spontant, "Attans också att de där kläderna ligger i tvätten!", eller vad det nu var som krävde ett kraftuttryck.
Jag måste säga att jag är glad att hon valt att testa de harmlösa. Det finns många uttryck som jag helst inte hör komma ur min dotters mun, men att ett enstaka attans också slinker ur henne kan jag leva med. Hennes stora kärlek visar visst ett finger för sin far när han tycker att situationen kräver det. Det skulle jag inte uppskatta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar