Igår skulle jag följa med stora tjejen på gympa. Första gången.
Hon var mycket förväntansfull, och såg fram emot kvällens övningar. Det var nästan det enda hon pratat om på dagis, och trots att hon mådde lite dåligt vid mellis var hon helt inställd på att åka dit. Hon sa själv att hon bara behövde vila en stund, och det gjorde hon också.
Vi valde kläder tillsammans, packade ner och ställde vid dörren.
Sen var det bara maten kvar före avfärd.
För att undvika protester vid matbordet fick hon välja själv, och det blev köttbullar till pastan. Vi hade lite tidspress för att hinna i tid, men trots att hon verkligen ville hinna, åt hon inte så fokuserat som jag hoppats, och jag fick ställa ultimatum för att hon skulle äta ordentligt.
I absolut sista stund fick hon i sig sista köttbullen, och jag stod redo med ytterkläderna.
Då.
”Det känns som att jag kommer att spy.”
Total omställning från stress till noll. Allt bara rann av mig.
Jag ringde kompisens mamma, som fick meddela att vi inte skulle komma, och sedan satt vi vid hinken. När hon började kräkas kände jag dels det dåliga samvetet för matstressen, och dels lättnad för att vi inte hade åkt iväg.
Nej, det blev inte som planerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar