Eftersom jag gjorde en så total felbedömning av läget före jul,
när jag var helt säker på att det skulle gå bra att börja jobba,
har jag bestämt mig för att undersöka läget noga inför mötet med min läkare i slutet av månaden.
Jag vill inte hamna där igen.
Igår var jag på jobbet nästan två timmar.
Hängde av mig jackan och tog på mig tofflorna.
Var med barnen och pratade med kollegorna.
Och chefen.
Jag kände en tydlig spänning i halsmusklerna.
Axlarna åkte upp mot öronen.
Men jag var där och jag grät inte.
Det var inte ens nära.
På eftermiddagen kom tröttheten.
Kände mig som en urvriden trasa.
Före sju gav jag upp och gick och lade mig.
Sov över tolv timmar.
Idag mår jag bra.
Jag ska hälsa på en gång till, efter lovet.
En eftermiddag, när det är mer barn än en fredag förmiddag.
Så att jag säkert vet.
Men om jag måste sova tolv timmar efter ett lugnt besök...
Då ska jag kanske inte börja jobba riktigt än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar