Idag ville ödet att jag skulle ut och promenera.
Därför var det jag som var bäst lämpad för att ta med lillan på promenad när hon inte kunde somna: inte speciellt ont i halsen, inte så hostig, inte ont i huvudet och inte så trött. Dessutom bättre kläder och bättre hårdag än min sambo.
Då kommer utmaningen: Utmana inte ödet!
Gå inte för snabbt, gå inte för långt och hitta inte på en massa andra aktiviteter utomhus när promenaden är avklarad!
Det finns inget som är så svårt som att gå långsamt. Eller... jo... det finns det säkert, men det är i alla fall väldigt svårt.
Och när det ändå går så bra, skulle man väl lika gärna kunna gå en bit till...
Om man lyckas undvika de två första fällorna hinner man ju med något mer, som att rensa i rabatterna eller beskära en buske... Det är ju så skönt att vara ute, och det är väl bra att vara ute utifall att lillan skulle vakna.
Men om man utmanar ödet ökar risken för att förkylningen, som just nu verkar ha lugnat ner sig, tar fart igen och i värsta fall däckar mig på torsdag, när jag ska på trädgårdsmässan, som jag sett fram emot så länge. Och det vill jag inte!
Så nu sitter jag här och känner mig otillräcklig efter en lite för kort och långsam promenad och med massor av sysslor som väntar på mig där ute. Och så är jag nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar