Idag har jag haft en rätt dålig dag. Stundtals har den varit skitdålig till och med, och jag har känt mig som världens sämsta mamma, men framåt eftermiddagen/kvällen klarnade det upp i mitt sinne, och nu känns det hyfsat.
De värsta stunderna har varit hopplösheten när lillan skriker och skriker och skriker, och inget jag gör verkar hjälpa. Känslan av maktlöshet och den skrämmande irritationen som får mig att tänka elaka tankar om mitt älskade lilla knyte (som ju knappast är ett litet knyte längre, nio månader gammal...) om så bara för en kort sekund. Jag vill inte känna så!!! Jag vill inte tänka så. Jag vill vara världens bästa mamma och bara göra bra saker.
I de stunderna är jag också världens sämsta mamma till min underbara stora tjej, som gör vad hon kan för att underlätta för mig, men jag bara snäser och fräser och gnäller. *Suck* Jag tröstar mig med att jag i alla fall kramade om henne och berättade att hon är bäst i världen.
Det där dåliga bjuder in till en ond cirkel. När jag är irriterad och arg på mig själv går allt annat också på tok, så fisken bränns vid, pastan räcker inte till, jag tappar saker... Och så blir jag ännu mer irriterad och orkar ännu mindre med skrik och tjat.
När lunchen har varat i tre och en halv timma och allt verkar gå på tok har man ingen större lust att packa in ungarna i bilen och åka till biblioteket, men måste man så måste man, och det blev en vändpunkt.
Mätt i magen, och med fräsch blöja somnade lillan i bilen. Hon vaknade när jag tog ut henne, men nära intill i bärselen satt hon nöjd och tittade nyfiket på allt och alla. Mammastoltheten (som lidit under dagens prövningar...) fick sig en kick när några tjejer på biblioteket pratade om hur söt hon var med sin tofs. Jag visade inte att jag hade hört dem, men jag sög ivrigt i mig!
Stora tjejen provocerade lite grann, men när lillan funkar funkar jag bättre, och då kan jag hantera även henne.
På väg hem somnade lillan om och hon fick sedan sitta kvar i bilen och sova medan stora tjejen och jag hade trädgårdsterapi. Terapi för mig, sysselsättning för henne, vill säga. Vi planterade blommor, gjorde i ordning ett "fågelbad" (Jag hoppas för allt i världen att inga fåglar får för sig att bada i det, men i dotterns värld är det ett fågelbad. Jag skulle snarare säga vattenspegel.) och gödslade trädgårdslandet så att vi kan så lite frön någon dag snart. Det är på tiden att vi får lite grönsaker i den här trädgården!
Terapin fick mig på lite bättre humör, men så var det matlagningsdags igen, och då sjönk humöret. Som tur var åt lillan denna gång med god aptit och min köttfärsröra blev både lyckad och uppskattad, så det blev inte så illa ändå.
Efter det blev det bara bättre. Kvällen bjöd nämligen på något så trevligt som "buskpionfika" hos min svägerska. Det innebär att hennes buskpion har slagit ut och trädgårdsföreningen var inbjuden för att beundra och fika. Mycket trevlig tradition vi har när något lite extra slagit ut. =)
Därmed satte jag mig på min cykel (årets första tur) och for iväg mot en kväll fylld av trädgård. Inspirationen flödade och önskelistan växte under kvällen, men den verkliga höjdpunkten var när jag satt på min cykel igen, på väg hem när klockan närmade sig tio. När jag susade fram genom den ljusa, svala kvällen möttes jag av syrenernas doftmoln. Varför cyklar jag inte oftare? Det är underbart!
Som sagt: Det har inte varit en bra dag, men den slutade i alla fall helt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar