Snö, snö, snö...

Jag tyckte att förra vintern var fantastisk. Jag konstaterade att vi hade snö på julafton, resten av jullovet och sedan hela februari. Dessutom var det rätt kallt även när det var barmark, så det var inte den där trista, bruna blötvintern som jag till viss del vant mig vid, och det var trevligt.
Det blev också en revival för traditionella vårtecken, som takdropp och barmark intill söderväggen, till exempel. Andra vintrar har dessa så kallade vårtecken uppträtt under hela vintersäsongen, en eller ett par dagar efter varje litet ynkligt snöfall, vilket lett till att vårkänslan blivit lite urvattnad. Men 2009 kom de först fram på vårkanten, och jag fick även glädjen att se snödropparna titta upp ur snön för en gångs skull.

Den här vintern har visat sig slå alla rekord när det gäller vintrar på senare år. Den kan till och med konkurrera med barndomsvintrar, vilket jag nog trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva. Jag trodde nästan att det var minnet som spelade mig ett spratt när jag såg tillbaka på långa perioder av snö, snövallar så höga att man kunde gräva grottor i dem och årligen återkommande skidtävlingar. I Mälardalen.
Snön kom redan före jul, en vecka eller ännu mer, jag har glömt det exakta datumet, och sedan har den inte bara legat kvar, utan även fyllt på flera gånger. Snart är januari till ända och snön visar inga direkta tecken på att smälta bort före månadsskiftet, så även februari kommer med all säkerhet att få några snöiga dagar att skryta med när vintern ska göra bokslut.
Inte nog med det konstanta snötäcket, djupet har också imponerat, åtminstone på mig. Jag utgår från att även min sambo är imponerad, med tanke på att han valt att skotta den här vintern. Andra vintrar har vi valt bort skottningen för att slippa den jobbiga halkan i backen upp till vårt hus (och ner från det) när det börjar töa. De ojämna spårstigarna tenderar att erbjuda större friktion än slätskottade gångar gör...
Visst har även barnvagnens behov av framkomlighet spelat in, men skottandet har omfattat mer än barnvagnens färdvägar på tomten, så snödjupet kommer inte undan ansvaret den här gången! Det har helt enkelt inte fungerat att ha en oskottad uppfart den här vintern.
Jag tycker att det är vackert med de raka snöväggarna som kantar gången, att den liksom skär fram genom snölandskapet, och jag tycker om att snön vid sidan av gången når mig upp till knät.

Sen är det så klart en del problem förknippade med snön. Väglaget är förrädiskt, och jag har fått lov att välja bort utflykter jag velat göra på grund av väglag eller snöväder, inte bara en gång under vintern. De vanliga "höst-hela-vintern-vägarna" är lättare att ha att göra med när man vill hälsa på brorsans familj i Stockholm, ta med sig ungarna till IKEA eller åka på Me & I-party i Hällberga en kväll.
Det har varit lite svårt att promenera med vagnen också, i snömodden som gjort vägarna spåriga och ojämna. Men på något sätt tror jag att det ändå har varit bättre väglag här än på många andra ställen. Och motståndet innebär ju extra styrketräning. =)
Kylan har också gjort oss lite mer isolerade än jag skulle önska. Det är ju inte det bästa för luftvägarna att vara ute i extrem kyla, och eftersom stora tjejen har förkylningsastma är hon lite extra känslig. Och lillan är ju så himla liten, så där vill jag inte utmana ödet...

Men på det stora hela tycker jag om vintern och jag älskar att det är snö. Även om jag längtar till våren och trädgårdssäsongen vet jag ju att de inte kommer snabbare bara för att snön försvinner från backen nu. Det blir i alla fall inte vår förrän tidigast i mars, och även då kommer det att vara för kallt för de flesta trädgårdsgöromål, så varför stressa? Jag har gärna snön och kylan kvar till efter sportlovet. Det är kanske en yrkesskada, men jag tycker att det är bättre att det finns något för barnen att göra utomhus, annars sitter de bara inne hela vintern, och det gör ju ingen mänska glad!